Förlorarna var gladast, och segraren är besviken
Den största segraren blev egentligen en förlorare. Och de som backade bara lite var jättenöjda. Och de som stod stilla i väljaunderstöd var lyckligast av alla.
Det är snabbanalysen av det finländska kommunalvalet.
Det här skulle blir Sannfinländarnas val. Nu skulle man upprepa jätteframgången, jytkyn, från riksdagsvalet, och ytterligare polera siffrorna. Man skulle bli ett av de stora partierna i landet, kanske till och med tränga sig förbi nästan uträknade Centern.
Av det bidde, om inte en tumvante så åtminstone inte en hel kostym.
Timo Soini kämpade till slutet, utropade sig till den segrare han ju hade varit om förväntningarna inte varit så mycket högre, och lät supportrarna skandera om jytkyn på valvakan.
Sanningen är; Sannfinländarna fick 7 % mer röster än i det förra kommunalvalet år 2008, men 6,9 % mindre röster än i riksdagsvalet 2011.
Man kan förstås inte räkna så, egentligen. Ett kommunalval är inte ett riksval, men det säger ändå en del om utvecklingstrenderna, särskilt i ett val som präglats av diskussioner kring riksfrågor och av osämjan mellan regeringspartierna Samlingspartiet och Socialdemokraterna.
Kanske är det helt enkelt så att Sannfinländarna i och med riksdagsvalet nådde sin kulmen, och att man redan i nästa riksdagsval och framför allt när man kommer till den stund då Timo Soini inte längre leder partiet, bara försvinner.
För det talar den återuppstigning från sin nära döden-upplevelse som Centern presterade. Efter riksdagsvalet kändes det givet att det nu var dags för Centern att glida undan som maktfaktor, så där som det gått i de flesta andra västeuropeiska demokratier där man står med två starka partier, ett till vänster och ett till höger, och där det agrara partiet minskat i takt med jordbrukets minskade betydelse.
Så inte i Finland. Vi står kvar med en tredelad maktstruktur med nästan jämnstarka partier, som tvingar fram ett samarbete över blockgränserna i växlande konstellationer. Det blir spännande, och det kanske är bra för landet att slippa den eviga dikotomin mellan två stora som växelspelar på tronen.
Det är från Centern Sannfinländarna tog mycket av sina röster, och det är Centern som nu tagit igen förlorad mark.
För Svenska folkpartiet, som alltså bibehöll sitt understöd exakt från förra kommunalvalet, och ökade lite från riksdagsvalet, var detta val en framgång. Det blev inget ras, partiet behöll det femte mandatet i den viktiga huvudstadsregionen, och som grädde på moset fick man två mandat i Utsjoki (!), som ett erkännande för Sfp:s engagemang för samernas och andra minoriteters språkliga och andra rättigheter.
Allra sämst gick det förstås för demokratin. Under 60 % av väljarna orkade bemöda sig att gå till valurnorna, trots att flera stora och viktiga frågor, kanske de största och viktigaste, avgörs just i kommunernas nära och praktiska beslut.
Att valdeltagandet dessutom är lägst i de stora städerna där flest människor bor är märkligt. Är det faktiskt så att det är den moderna, urbana storstadsmänniskan som vänder sig ifrån det kollektiva beslutsfattandet och till slut blir demokratins död? Att demokratin, som föddes i de grekiska stadsstaterna, ska dö sotdöden av en överdos trendigt kaffedrickande och cityliv?
