DELA
© Nya Åland

Förlåt säljägarna, de visste inte vad de gjorde

Kommer konflikten mellan markägarna i Långbergsöda och landskapet Åland någonsin att lösas? Blir det någonsin lugn och ro i denna lilla del av världen där det för länge sedan bodde fiskare och säljägare som inte på något sätt i världen kunnat ana att deras hem skulle bli föremål för bråk flera tusen år senare.
Just nu ser det inte lovande ut. Precis som vanligt seglar en konflikt kring markanvändning, ersättningsanspråk och vad man får och inte får göra upp i Långbergsöda, bara ett par månader före lagtings- och kommunalvalet.
Precis som vanligt ska landskapet ställas mot väggen med krav på ekonomisk ersättning för uteblivna inkomster på det område som klassats som Ålands fyndrikaste.
Precis som vanligt har inget hänt sen sist, det vill säga landskapsregeringen, nu med Britt Lundberg (C) som ansvarig minister, har inte förmått få ett avslut på konflikten, varken på politisk eller juridisk väg.

Och precis som vanligt börjar hotelserna hagla. Om det inte blir en lösning får väl området säljas som tomtmark, säger markägaren i tredje generationen sedan konflikten började, Nils Mörn. Väl medveten förstås om att marknaden kanske inte skriker efter tomter just på denna plats på Åland, där man med varje spadtag kan få upp föremål och lämningar av Ålands äldsta historia.

Denna konflikt mellan privat markägande och allmänintresse för fornlämningar från stenåldern är nästan lika gammal som stenåldern. Att man under de senaste tiotals åren kapitalt misslyckats i Långbergsöda har flera orsaker, men själva motsättningen mellan det privata och det allmänna existerar på alla nivåer i samhället och särskilt tillspetsat när det rör just markägande.
Den olyckligaste sammanblandningen i Långbergsöda är den mellan politisk opportunism, myndighetsutövning och juridik. Det finns alldeles för många slevar i soppan, framför allt på det politiska planet, och därför har modet och viljan saknats att nå en konsekvent och för framtiden prejudicerande lösning.

De önskemål familjen Mörn i Långbergsöda nu ställer är kanske ur deras synvinkel rimliga, men för samhället är de orimliga. Ytterligare en hastigt hopplåstrad politisk lösning inför ett val är den sämsta tänkbara vägen framåt. Låt oss därför hoppas att frågan denna gång drivs till sin yttersta juridiska spets, och att man hittar en lösning som rimligen går att kopiera i andra liknande sammanhang.
Om lösningen då blir en hög kostnad för landskapet för att skydda vår forntidshistoria som må det vara hänt, men det ska inte ske på basen av lösa hot och fega politiker.

För tydlighets skull: det finns helt legitima och rimliga krav från markägarnas sida, och det finns legitima och rimliga regler och begränsningar för markanvändningen som samhället måste ställa.
I konflikten i Långbergsöda har vi hamnat på ett långt och utdraget villospår, bortom rimlighet och legitimitet.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax