DELA
© Nya Åland

Förändringens tid är nu, framtidens nyheter väntar

Vad händer med journalistiken när mediehusen inte har råd med journalister längre?
Blir samhällsdebatten dummare, plattare och fegare? Försvinner viktiga röster och berättelser ur det offentliga samtalet?
Ryggmärgen hos en gammal journalist skriker ja! Självklart är likriktning, förenkling och den ekonomiska logiken i att inte skriva om samma sak flera gånger en förändring till det sämre. Om en konsert eller en teaterföreställning tidigare recenserades av fyra eller fem lokala kulturredaktörer, och i framtiden av bara en, med samma text i flera tidningar, visst är det en försämring.
Om olika lokala och politiska perspektiv försvinner, visst blir verkligheten mer endimensionell.

I Svenskfinland, i Sverige och på Åland saneras journalistjobb i rask takt. En del försvinner när ekonomiskt framgångsrika företag vill göra ännu större vinster, en del när ekonomiskt svaga företag försöker överleva. För Svenskfinlands del främst det senare. Det finlandssvenska medielandskapet ägs och upprätthålls främst av två stora stiftelser. Deras fickor är djupa, men inte så djupa att det inte finns en botten nånstans.

På Åland är Anders Wiklöf den stora mediamogulen, med substantiellt ägande i både tidningen Åland och Nya Åland. Det har aldrig varit någon hemlighet att Nya Åland har en vacklande lönsamhet. Inte heller tidningen Åland, som dock som företag har flera ben att stå på, är längre den vinstmaskin som ägarna tidigare varit vana med. Logiken är att tidningsägandet och den resulterande konkurrensen på annonsmarknaden ändå är något som gynnar en stor annonsör som Anders Wiklöf, som på en monopolmarknad skulle få betala betydligt mer för sin marknadsföring.

Även om alla vill journalistiken väl, och det finns väl ingen anledning att ifrågasätta det (trots allt har ju samtliga tidningsägare i åratal låtit journalistiken kosta pengar) har vi nu kommit till en brytningspunkt där den gamla tidningsaffären är på väg att desintegrera, inte på grund av det ondskefulla storkapitalet, utan för att relationen mellan läsare, företagskunder och tidningshus vacklar.

Det tidningarna i huvudsak levererar, en prenumererad papperstidning, är inte längre tillräckligt efterfrågad , varken som nyhets- eller annonsorgan. Globaliseringen av kunskap, information och underhållning i kombination med den nya teknik som gör det möjligt att läsa, se och höra det du vill när som helst, var som helst och gratis, är en kraft som de gamla tidningsbolagen inte kunnat möta, åtminstone inte tillräckligt snabbt.

Det vore lätt om vi journalister och andra medarbetare i medieföretag bara kunde säga att vi är så viktiga att vi måste få finnas kvar, och att Någon ska betala. Det finns, absolut, ett värde med massmedier och det fria ordet som överskrider den ekonomiska nyttan, det visar inte minst situationen i länder där fri press är en utopi.
Men, snälla vi. Som alla andra företag i världen och i vår lilla del av världen så måste vi möta globaliseringens och den galopperande informationsteknologins utmaningar. Vi säljer en vara – nyheter. Andra säljer byxor, tjänster eller korv.

Det är svårt att sälja byxor i Mariehamn och det går att köpa alla byxor i världen billigare på nätet. Samma utmaning, olika varor.
Vi journalister, måste bli bättre. Ni, läsare, måste välja. Vill ni faktiskt bli dummare?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax