DELA
© Nya Åland

För tungt i toppen med många kommuner

Hur många kommundirektörer behövs det för att skruva i en glödlampa?
Sexton kanske? En som skruvar i lampan, och resten som måste räkna ut hur kostnaden för glödlampan ska fördelas mellan kommunerna. Eller en som skruvar och femton som överväger att starta ett kommunförbund för hanteringen av glödlampor i framtiden.
Eller en för att skruva i lampan och femton som grälar om i vilken kommun glödlampan ska skruvas upp.

Drygt 28.000 människor behöver inte administreras av 16 kommundirektörer och förvaltningar, med ytterligare en tung landskapsförvaltning på det. Särskilt inte när vi faktiskt lever i ett synnerligen välmående samhälle där de flesta funktioner kan skötas utan problem.
Det betyder naturligtvis inte att våra kommundirektörer är inkompetenta eller saknar arbete. Inte alls.
Det betyder att vi har sexton små hierarkier med sexton små kungar som i sina riken har ansvar, pengar och privilegier som slutar vid kommungränsen. Det betyder att en omorganisation där strukturen skulle begränsas till en kung och flera guvernörer skulle bli effektivare, särskilt om en guvernör kunde koncentrera sig till exempel på hur äldreomsorgen ska skötas i riket som helhet, snarare än för varje lite landsända för sig.

Det betyder att en avdelning, något större än den som finns i Mariehamn, gott kunde sköta administrationen av barnomsorgen på hela Åland.
Diskussionen om samhällsreformen tenderar fortfarande handla om rädslan för att bli av med service, inte om hur denna service produceras.
Väldigt mycket handlar effektivitet om ledning, struktur och organisation, och Åland är i dag organiserat i en struktur som inbjuder till småaktigt revirpinkande snarare än gemensamma lösningar.

En samhällsreform ska inte handla om att ta bort det viktigaste, det vill säga den egna kommunens daghem, skola och äldreomsorg. Det handlar inte om att utplåna bykärnan eller riva kyrkan.
Det handlar om att inse, så som Ålandsbanken gjort, att världen förändras och att man måste satsa på den service som efterfrågas och används, inte den som alltid har funnits och ska bibehållas av nostalgiska skäl.

Varför inte börja med att fråga varje kommuninvånare på Åland; Vad är livsviktigt att finns kvar inom kommunens fysiska gränser? Är det skolan? Är det posten? Är det dagvården? Är det något som inte finns där i dag?
Det som inte är livsviktigt kanske kan organiseras på nya sätt?
Kanske det räcker med att den som skriver ut blanketter, tar emot stödansökningar och svarar på frågor om byggnadslov finns i en annan kommun eller kanske rentav nåbar per telefon, e-mail och på en väl fungerande hemsida.

Kanske det inte spelar någon roll om ett barn som bor på Solberget går på dagis i Mariehamn och skola i Strandnäs. Kanske barnen från Dalbo lika gärna kan åka till Vikingaåsen.
Kanske de som vill plugga spanska redan i högstadiet kan göra det i en tillräckligt stor grupp i en skola, snarare än i inga alls i alla.

Det räcker med en kommundirektör för att skruva i en glödlampa. Resten kan göra nånting vettigare.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax