DELA
Foto: Jonas EdsvikSAMARBETE? Behövs verkligen 16 kommundirektörer för att administrera Åland, eller vore det rentav bättre med en pool av experter med särskilda områden?

För många direktörer i för många kommuner

Ska vi säga som det är?

Det finns för många kommundirektörer på Åland.
På samma sätt som på det sociala området räcker kompetensen inte till i alla kommuner.

Det är svårt att rekrytera bra chefer med rätt kunskaper till kommuner som är så små att det faller på kommundirektörens bord att sköta allt från budgetering till praktiska beslut om snöskottningen utanför kommunkansliets dörr.

De relativt låga lönerna och arbetsbelastningen i de små kommunerna gör att det blir en hög omsättning på kommundirektörer, och att det finns en klar rörelse uppåt mot de större kommunerna, så fort någon visat att de duger till något.

Därtill, och ursäkta nu om någons tår känner sig påtrampade, bidrar de många direktörerna till att cementera gränserna mellan kommunerna. Uppdragets art gör att man inte ser till helheten Åland, utan till sin lilla del, och kanske sitt lilla jobb.

Detta är säkert en utopi, men varför inte betrakta kommunernas ledning på samma sätt som man gör med den sociala servicen inom Kommunernas socialtjänst (KST)?

Då kunde man slippa prata om att slå samman kommuner (alltid en diskussion som resulterar i känslomässigt uppror), och i stället prata om det jobb som behöver göras, och hur det kan göras på bästa sätt.

Varför inte bygga upp en kommunlednings-enhet, där kompetens på olika områden kunde samlas, där var och en kommun skulle ha en ansvarsperson, men där alla inte skulle behöva kunna allt. Ett Kommunernas ledningstjänst.

Den kommundirektör som är bäst på HR-frågor skulle hantera personalärenden. De som är bra på ekonomi och siffror kunde sköta det, och de som är visionärer och bra på att driva projekt skulle göra det.

Samarbete skulle vara en del av det vardagliga arbetet, snarare än något man då och då blixtrar till med under överinseende av politiker som har sina egna agendor att följa och sina egna revir att bevaka.

När man följt med olika samarbetsprojekt genom åren, i små och stora sammanhang, är det en sak som framträder tydligt. En förändring börjar fungera först i verkligheten. I början är det alltid svårt, därför att människor är bändiga och rädda och vill att saker ska vara trygga och likadana. När nya saker presenteras är reaktionen alltid problemorienterad.

När förändringens första steg är genomförd, när strukturen är på plats, börjar man söka lösningar.

I dag är vi fortfarande, när det gäller kommunalt samarbete, på det problemsökande stadiet. Hur ska det bli här, och hur ska det bli där, har verkligen ingen tänkt på det, och hur dum får man vara?

Säkert är det också många som funderar på om olika samarbetsprojekt bara handlar om att minska kostnader genom att säga upp personal.

Ärligt talat. När vi ser på befolkningsutvecklingen på Åland, är det inte självklart att vi måste tänka på sådant? Är det inte självklart att sexton fullfjädrade kommundirektörer är några fler än vad som absolut behövs för att jobbet ska bli gjort på ett för medborgarna tillfredsställande sätt.