För att nå våra mål måste vi börja gå
Ålands utvecklings- och hållbarhetsagenda har fått internationell uppmärksamhet, men det är inget kvitto på att vi gått från att snacka till att agera.
Så länge vi bara pratar når vi ingenstans.
Ett hållbart Åland senast år 2051. Det är vad utvecklings- och hållbarhetsagendan ska resultera i, har landskapsregeringen beslutat.
Till 2051 är det ännu lång tid kvar, men mycket måste hinna förändras innan dess. För att uppnå agendans alla sju delmål, som innefattar såväl förnyelsebara energikällor och rent vatten som att Åland ska vara attraktivt för besökare och att invånarna känner tillit, måste omfattande och invanda beteendemönster brytas. Det är en kontinuerlig process som måste ske i mindre etapper och delmål.
Så här långt är det lätt för de flesta av oss att hålla sams. Ett långsiktigt mål och det faktum att en förändring ska genomföras är enkelt att vara överens om. Det är sedan, när man ska ta steget från att snacka till att faktiskt börja göra, som de verkliga utmaningarna uppstår.
Den sociala tilliten är ett av de sju hållbarhetsmålen. Det är ett synnerligen aktuellt ämne, inte minst efter höstens metoo-flodvåg. Reaktionerna mitt i vad som inte kan beskrivas som något mindre än en revolution var spridda. Många var inte ett dugg förvånade, andra fick hela sin bild av samhället förändrad.
Gemensamt för många var att, efter att den värsta känslostormen lagt sig, ställa frågan hur vi gemensamt går vidare härifrån. Hur bygger vi upp den sociala tilliten hos dem där den raserades? Hur skapar vi ny hos dem där den aldrig funnits?
I höst ska resultaten av Ålands första tillitsstudie vara klara. Tänkbara indikatorer för tilliten, så som lönegap mellan könen och risk för fattigdom, finns listade i agendan, men sedan då? Någon lista för tänkbara åtgärder finns inte där.
Ett första resultat utan tidigare studier att jämföra med säger naturligtvis inte mycket, men för att det ska vara någon poäng att mäta skillnader i en andra studie måste något konkret i syfte att förbättra tilliten ha gjorts först.
Vad ska detta något vara? Det måste någon bestämma och sedan genomföra. Vilken som vore bästa vägen kan ingen av oss veta förrän vi gått den. Det är inte de ultimata förutsättningarna för att få någon att vilja ta första steget, men så länge det bara pratas om att göra men inget faktiskt görs kommer vi ingenstans.
Hittills har vi varit duktiga på att klappa oss själva på axeln, både vad gäller nätverket Bärkraft, utvecklings- och hållbarhetsrådet och dess agenda. Senast i går skickade landskapsregeringen ut ett pressmeddelande om att Åland med sin hållbarhetsagenda internationellt lyfts som ett framgångsrikt exempel på hur man kan jobba med FN:s 17 hållbarhetsmål.
Självklart är det ett fint omnämnande. Självklart är agendan ett bra initiativ. Men att se agendan som ett kvitto på att vi tagit oss från snackandet till görandet hjälper oss inte framåt, eftersom det inte stämmer.
En lista på tänkbara mätbara indikatorer är inte nog. Så länge vi varken har planer på när dessa indikatorer ska mätas, vilka åtgärder som ska sättas in och när, och när resultaten ska följas upp i nya mätningar har vi inte börjat göra.
Ålands hållbarhet berör oss alla, och vi borde alla vara engagerade i att nå slutmålet. Det är lätt att vara sams så länge man bara pratar om att en förändring måste till.
Att inte bara göra själva hållbarheten, utan också förslag på konkreta åtgärder för att uppnå den, till en politisk valfråga – vore verkligen att sätta hållbarheten på agendan på det sätt vi alla förtjänar.
