DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

Folkomröstning är ett dåligt alternativ

Låt politikerna som har lön för att fatta välgrundade beslut bestämma.
Arrangera en rådgivande folkomröstning i varje kommun för att ta reda på hur kommuninvånarna vill att den åländska kommunkartan ska se ut. Det föreslår Obunden samlings ordförande Bert Häggblom.

Han vädjar om stöd och får det av både Centern och Stephan Toivonen (Åld). Bara för oppositionen att börja samla in namnunderskrifter.

Så lätt är det ändå inte. Sin vana trogen kommer Häggblom med ett förslag som kanske låter bra, men som inte har bäring.

Seriösa rådgivande folkomröstningar är inget man gör i en handvändning. För även om de ”bara” är rådgivande omröstning finns hårda krav som måste uppfyllas. Ska allt skötas på ett rättssäkert sätt kostar det pengar. Den räkningen får kommuninvånarna betala.

Till folkomröstningens natur hör också att du svarar på en rak ja- eller nej-fråga. Men när frågorna om kommunstrukturen ska präntas ner på en valsedel blir det betydligt svårare.

Ska ålänningarna endast få tycka till om sin egen kommun eller ska alla få tycka till om alla? Vad händer om till exempel hälften av kommuninvånarna vill tillhöra en kommun medan den andra hälften vill tillhöra en annan kommun? Och vad händer om en kommun väldigt gärna vill gå ihop med en kommun som inte alls vill?

Ska alla omröstningar arrangeras samma dag eller ska kommunerna taktikera och hålla dem vid olika tidpunkter? En folkomröstning riskerar att bli ett virrvarr utan dess like.

Även om oppositionen med Häggblom i spetsen klarar av att ta fram en tydlig fråga återstår flera utmaningar.

Folkomröstningar i tunga sakfrågor har, enligt forskning, en tendens att splittra folket rejält. Stödet för alternativen brukar hamna mellan 45–55 procent. Det är inte bra för den fortsatta processen.

Ålänningar lever i en representativ, liberal demokrati. Grundtanken med den är att folket väljer politiker som får betalt för att fatta välgrundade beslut. Sköter de inte sitt jobb ska de heller inte bli invalda vid nästa val.

Men hela poängen med den representativa demokratin faller om politikerna inte får mandat att fatta också svåra beslut. Att arrangera en folkomröstning tyder på att förtroendet för politikerna vi själva valt in är dåligt och att det inte finns tillräckligt med kompromissvilja. I längden är det ett stort hot mot demokratin.

Brexit visar också hur sårbara väljarna blir för populism om de inte är tillräckligt insatta. Det mest kända exemplet är brexit-sidans bluff om att den brittiska sjukvården skulle få 350 miljoner pund i veckan om landet lämnar unionen. Dagen efter valet erkände de lögnen.

Kommunsammanslagningar kan på ytan te sig betydligt enklare än EU-politik. I dag finns många hundra sidor utredningsmaterial att läsa på landskapsregeringens webbsida. Det är bra för öppenheten.

Men lätt är det inte. Att göra långsiktiga och hållbara prognoser är allt annat än enkelt. Och vem tar ansvaret när en kommun är bankrutt?

Något hemlighållande kan man inte anklaga landskapsregeringen för. Oppositionen bortser konsekvent ifrån det krassa faktum att den sittande regeringen har majoritet i lagtinget.

Inget av de tre regeringspartierna mörkade innan valet att de vill ha en ny kommunstruktur. Väljarna visste att de skulle bli förändring om de röstar på Liberalerna, Moderat Samling och på Socialdemokraterna. Något perfekt alternativ finns inte men nu har en kompromiss vaskats fram.

Häggbloms förslag ska därför främst ses som ett försök att bromsa upp kommunstrukturreformen. I stället för att komma med ett seriöst förslag om försöker han, genom en folkomröstning, få folket som sköld och skuffa landskapsregeringen i diket.