DELA
Foto: Erkki Santamala

Flygplansdelarna är mer än bara skrot

Flygplansdelarna efter olyckan 1963 ska fraktas bort från skogen i Jomala.

Det är viktigt att komma ihåg vrakdelarna som finns där är mer betydelsefulla än vanligt skrot.
Den 8 november 1963, en fredagskväll, inträffade olyckan där Aeros DC 3:a OH-LCA kraschade i närheten av flygfältet Jomala. 22 personer, varav 13 ålänningar, miste livet och för såväl anhöriga som de som jobbade med räddningsarbetet har minnena från händelsen etsat sig fast.

Vad olyckan berodde på är inte fastslaget. Det kan ha varit, som författaren Pekka Nykänen tror i sin bok från 2017, en följd av att piloten tog för stora risker i den täta dimman. Vad som dock står klart är att olyckan ledde till nya regler för flygtrafiken, bland annat att alla samtal till flygledningen spelades in och att strängare krav för sikten infördes när landningstillstånd utfärdas.

Olyckan orsakade en stor sorg i hela landskapet, den 9 november 1963 vajade Ålands flaggor på halvstång. Och trots att händelsen inträffade för snart 55 år sedan lever den kvar i mångas minne. Det är därför av största vikt att vrakdelarna, som nu ska tas om hand av Aeors efterträdare Finnair, behandlas med värdighet.

Efter olyckan togs vissa delar togs om hand och flyttades till Vanda flygmuseum utanför Helsingfors. De delar som klassasdes som skrot flyttades till en annan skogsdunge, en bit bort från olycksplatsen. Varför de delar som blev i skogen inte fördes bort omedelbart är oklart.

En av de personer som har ägnat olyckan mycket tid spekulerar i att det bara handlade om dåtidens avfallshantering, att gömma skrotet i skogen. På grund av att området klassas som ett olagligt skrotupplag ska delarna nu tas om hand. Det är förstås vettigt. Inte ska skrot ligga skogen och utgöra en potentiell fara för både människor och djur.

Men beskedet om att vrakdelarna nu ska tas bort har väckt minnen till liv, och blandade känslor kom upp till ytan när Nya Åland förra veckan berättade om flyttplanerna.

Det har uttryckts en önskan att låta delarna ligga kvar i skogen. För vissa av de personer som känner till den undanskymda platsen har den blivit en minnesplats, ett tidsdokument som representerar ett stort trauma. Vad hade hänt om platsen inte uppmärksammats nu utan fått ligga i 20 år till? Hade vi då sett annorlunda på delarna?

Det finns en minnessten på själva olycksplatsen, men vrakdelarna är fortfarande betydelsefulla för de som minns. Det finns också en önskan om att ta vara på delarna i skogen om de ska flyttas därifrån.

Säkerligen finns det ett värde att spara i alla fall några delar av vraket och kanske till och med involvera dem i någon typ av utställning. Att både olyckan och vrakdelarna får en minnesplats även på Åland och inte bara för de som tar sig till flygmuseet i Vanda skulle vara ett värdigt sätt att ta hand om delarna.

Det finns skäl att överväga ett tillvaratagande, både för att kunna berätta en del av åländsk historia som många av oss i de yngre generationerna inte känner till och för att hjälpa de med minnen av olyckan kanske så småningom få ett avslut.

Klart är i alla fall att platsen är mera än ett vanligt skrotupplag.