Flickor mår inte dåligt för att de är dumma
På måndagskvällen hölls en diskussion i stadshuset med utgångspunkt i utredningen ”Hälsa i skolan”.
Lennart Isaksson (MSM) rpporterade om diskussionen.
En av punkterna var: ”Flickor behöver bekräftelse, deras uppfattning om vad som är bra är inte riktigt sund. Självuppfattningen är dålig.”
Vi vet alla vad som avses. Vi vet alla att detta sägs med största välmening, med omsorg om flickorna, döttrarna, de unga kvinnorna.
Men, som i en blixtbelysning avslöjar detta påstående problemet och dess kärna.
För det första; Även i sin ångest, sin oro, sin självsvält, sin stress och sina vanliga tonårstankar om sig själv är flickorna inte subjekt, de är objekt. Objekt som ska handledas, korrigeras, förmanas och rättas till så att de inte genom sin ångest orsakar obehag. Man konstaterar att de i någon form av felprogrammering fått en bristfällig självuppfattning.
Detta synsätt är så vanligt att vi inte ens ser det.
För det andra; våra flickor, våra empatiska, smarta och social kunniga flickor reagerar fullkomligt konsekvent, följdriktigt och logiskt på de signaler de delges och omges av under hela sin uppväxt. Det är inte flickorna som är problemet, utan vi och det samhälle vi skapat.
En flicka som växer upp i dagens samhälle har lärt sig från sitt första andetag att hon är söt och snäll och att hon ska behaga. Hon har lärt sig att vara gullig och duktig, att ta hand om pojkarna som bråkar, att läsa av känslor, att inordna sig i den trygghet som bjuds, tjejgruppen.
När flickor ser sig själva och sina kroppar, varför i herrans frid mäter de sig med ouppnåeligt vackra och retuscherade fotomodeller? Varför är de alltid för tjocka? Varför är målet inte en frisk och funktionell kropp, utan en vältränad och smal dito?
Det är vi, är svaret. Deras mammor och pappor och lärare och släktingar och vänner. Det är vårt samhälle som format dem, och som de smarta individer de är, har de lärt sig att inte lyssna på det vi i största välmening säger, utan det som vi och alla andra kring dem gör.
Flickor vet att de blir sedda och värderade med samma blickar som de ser och värderar andra.
Så. Flickor behöver inte bekräftelse, inte mer än pojkar. Deras självuppfattning är inte dålig, den är klockren. Det de behöver är att resten av oss förmår se den könsmaktordning som råder, och att vi börjar ändra på den.
Bort med de förbannade flickstorlekarna på barnkläder. Bort med den kluckande självgodheten över hur typiskt det är för pojkar att vara busiga, och undertexten att det inte är typiskt för flickor att vara det. Bort med duktighetsmallen ur våra huvuden, så pressar vi inte ner den över våra flickor.
Och bort med den där tanken att inte flickor är kapabla att förstå. Anorexi till exempel är ett (visserligen destruktivt och plågsamt) sätt att ta kontroll åtminstone över den egna kroppar, om man upplever att det är det enda man kan påverka. Det borde finnas så många fler sätt för flickor att förverkliga sig själv.
Det är vi som förminskar spelplanen.
