Fiskodlingar är en god idé – i teorin
Fiskodlingarna är i bästa fall ett substitut till den hotade vilt fångade fisken.
Men målet måste väl ändå vara att kunna leva inom havsresursernas gränser? Tills dess måste fiskodlingarna bli ekologiskt optimala och konsumenterna röra sig ner i näringskedjan.
”Planetens resurser är begränsade. Vi måste helt enkelt äta mindre fisk. Om vi ska ha fisk i fortsättningen, så måste vi börja med att minska på konsumtionen.” Det sade Europaparlamentarikern António Marinho Pinto under sitt besök på Åland i veckan där han bland annat fick bekanta sig med fiskodlingarna Fifax och Storfjärdens fisk.
Fiskodlingar är ingen ny innovation, den första lär ha etablerats i Kina redan för drygt 5 500 år sedan. Då odlades karpar i sötvattensdammar och risfält. 1909 startas den den första industriella torskfarmen i Idaho 1909 och 1984 stod fiskodlingarna för 12 procent av världens marina födointag. I dag står den för drygt hälften och fiskodlingsindustrin växer mer än någon annan matproduktionssektor i världen.
Odlingarna har skarvat i där havsfisket tagit stopp. Mängden vildfångst har hållit sig på en relativt statisk nivå sedan 80-talet, men överfisket hotar fortsättningsvis de biologiska bestånden och vi tömmer våra hav snabbare än de fyller sig själva på nytt. 2015 var en tredjedel av världens fiskbestånd överfiskade.
Industrin hjälper alltså till att mätta en allt fiskhungrigare värld och utan odlingarna kanske våra hav skulle varit utfiskade för länge sen, men de har också skapat nya problem. Såsom övergödning och nedsmutsning.
De drygt 25 fiskodlingarna på Åland står för en dryg tredjedel av kvävebelastningen och sjuttio procent av fosforbelastningen i de åländska vattenområdena. Huvudkällan till utsläppen är proteinet i fiskfodret. Och då är Åland bara en liten aktör i en global fiskmaskin.
”Fiskodlingen är långt från en magisk silverkula”, säger Lasse Gustavsson, vd på Oceana in Europe, till The Guardian och hänvisar till att odlingarna globalt sett använder stora mängder vilt fångad fisk för att mata de mer prisvärda odlade fiskarna.
Och när man sedan läser att en tredjedel av den vilda fångsten i världen går till spillo, ja då blir det hela ännu mer bekymmersamt. Och konstigt. Fiskodlingarna må skarva i en ökande efterfrågan, men de bidrar själva till att haven fortsättningsvis fiskas till smärtgränsen.
Detta för att mätta fiskhungriga munnar, som i sin tur nonchalerar den tredjedel som går förlorad av den globala fiskfǻngsten… Det är en märklig ekvation, men det belyser också att det finns mera att granska i fiskfrågan.
Ja, fiskodlingar är en god idé. I teorin. Det är ett sätt att förbigå gränser satta av ekosystemet genom att ta saken i egna händer. Men gränser finns av en orsak och det tåls att fundera över vår fiskkonsumtion.
Fisken är en kvalitativ näringskälla och i en värld där torka och landutrymme blir knappt, så är det mer proteineffektivt att föda upp sjöföda än till exempel nötkött. Men bönor är också proteineffektivt. Och då väcks frågan, hur mycket fisk behöver vi äta? Och i så fall, vilken typ av fisk?
World Watch Institute konstaterar att fiskodlingarna måste bli ekologiskt ”optimala” för att säkra en hållbar utveckling. Vi behöver kretsloppsanpassade, ekologiska fiskodlingar och här kan Åland vara en föregångare. Mycket har redan gjorts för att göra odlingarna miljövänligare, där Petrolax idé om fiskrens-förädling är det senaste steget i rätt riktning.
Men även vi som konsumenter kan göra mer – genom att bli mindre finsmakare och röra oss ner i näringskedjan. Närfångad fisk, såsom braxen och mörten – som ibland utsätts för reduktionsfiske på grund av sin digra förekomst i Östersjön, är ett ekologiskt, hållbart matval. Regnbågslax, som det odlas mest av på Åland, må vara gott, men kanske det inte bör vara vår saltiga stapelföda.
Så, jag håller med Pinto, planetens resurser är begränsade. Men kanske första steget inte är att minska på konsumtionen, utan att ändra konsumtionen. Då kanske fiskodlingarna kunde leva upp till den potential den har – att vara ett substitut till den hotade vilt fångade fisken. Men utopin är att det bara skulle ske i en övergångsperiod, tills det att planetens resurser är mindre begränsade och vi kan äta inom havets ramar igen.
