DELA
© Nya Åland

Finska centern kör med grumlig valtaktik

Det fiskas i grumliga vatten när det stundar till val.
När centerns partiordförande Mari Kiviniemi, tillika statsminister, ifrågasätter svenskans grundlagsskyddade ställning i Finland är det givet att hon inte gör det utan eftertanke. Så dum är hon inte.
Det är inte i misstag hon för fram frågeställningar som tidigare bara grott i undertexter, i murkiga nätdebatter och oövervakade politiska ungdomsförbund.

Och när hon lyft på det locket dyker det, som på beställning, upp en hel massa tyckande om finlandssvenskarnas privilegier och makt och särskilda oproportionerligt goda ställning. När statsministern gör det är det ok för alla andra också.
Det är inte så att Mari Kiviniemi, som för övrigt pratat en utmärkt svenska, hatar finlandssvenskar eller vill dem (oss) illa. Men hon vill vinna valet åt centern, och där har man olyckligt nog och uppenbarligen gått in för en valstrategi som utgår från att partiets ”vi” är de finskspråkiga finländarna och ”de andra” är finlandssvenskarna.

En sådan valstrategi kan förvisso ge utdelning. Historien visar, gång efter gång, hur effektivt man mobiliserar massorna genom att peka ut en syndabock, en grupp människor som utgör ett hinder eller en fara för det som verkligen, enligt alla objektiva, sakliga och praktiska kriterier bör göra. Som till exempel en förvaltningsreform.
Vill man analysera Karleby-frågan ytterligare kan man säga att centern gjorde en rövare när man försökte orientera Karleby norrut för att genom en omstrukturering uppnå fördelar för det egna partiet. När grundlagsutskottet smällde fast locket på den syltburken vill man inte riktigt nöja sig med att slicka av fingrarna och gå vidare, utan man pekar på andra syndare och större syltburkar. Som till exempel ”svenskatalande bättre folk”, en mytologisk grupp privilegierade människor som trots att den knappt existerat på 100 år ändå går att damma av när man behöver en fiende.

Det är politik på lägsta möjliga nivå, och egentligen inte alls värdigt en politiker av Mari Kiviniemis rang och kunskaper. Det otäcka med utspel som denna är att effekten redan är uppnådd. När Kiviniemi så småningom slätar över det hela, förklarar sig lite, försäkrar att hon inte alls tycker illa om de svenskspråkiga, då kommer det att ge genklang i den finlandssvenska sfären, men i det finska Finland har budskapet redan gått hem.
Här är en partiledare som är beredd att sätta hårt mot hårt, som förstår vad det verkligen handlar om, som gör slut på daltandet… ja, ni förstår. Alla klassiker som en handlingskraftig politiker kan ta till för att få bukt på de bråkiga elementen, vare sig de är svenskspråkiga, flyktingar, romer eller ryssar.

För Åland är detta en utveckling som bör tas på fullaste allvar, och som ytterligare sätter press på de politiska partierna att upprätthålla, odla och förädla sina kontakter till systerpartierna i Finland. Att i detta skede lämna finlandssvenskarna åt sitt öde för att de, som någon skrev på Nyans hemsida, motarbetade självstyrelsen för 80 år sedan, är inte bara dumt, det är kortsynt.
Om någonsin det svenska i Finland och på Åland haft en gemensam agenda, så är det nu.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax