DELA
© Nya Åland

Finns nya regeringsalternativ efter att väljarna sagt sitt?

På söndag går Sverige till val.
Av opinionsmätningarna att döma blir det en mycket spännande valnatt där både maktbalansen mellan blocken kan tippa och ett nytt parti komma in i riksdagen.
Även om inget är klart innan det är klart lutar ändå siffrorna åt att det blir ett maktskifte i Sverige. Efter åtta år med en borgerlig allians blir det, förmodligen, en regering ledd av Socialdemokraterna och Stefan Löfven.
Det blir ett grannlaga arbete att få ihop den regeringen. Eftersom den tiden tycks förbi, även i Sverige, då ett parti är så starkt att man kan bilda regering ensam, så kommer det alltså att bli en samlingsregering.
Det vill egentligen inte de svenska Socialdemokraterna, som i alla år av regeringsmakt varit vana att styra ensamma.

En blocköverskridande regering har man aldrig haft i Sverige, vilket ur ett finländskt eller åländskt perspektiv faktiskt ter sig lite märkligt. Här är vi vana att det är valresultatet och sedan regeringsprogrammet som styr, och att man hamrar ut kompromisserna när väljarna sagt sitt.
I Sverige har en väldigt viktig fråga i valrörelsen varit vilket regeringsalternativ man har före valet.

Om vi nu säger att det går som de senaste opinionssiffrorna visar, så blir det ett regimskifte. Ser man med åländska glasögon på ett sådant resultat så är en mittenregering mycket mera logisk än en en regeringsbas med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, en konstellation som drar mycket mer vänsterut än de flesta väljare befinner sig.
En bas med Socialdemokraterna, liberala Folkpartiet och Miljöpartiet till exempel. Eller varför inte med Centern med, som ingalunda heller i Sverige är ett utpräglat högerparti.

Om Feministiskt initiativ kommer in i Sveriges riksdag, så är det en fantastisk bedrift av en gräsrotsrörelse som närmast var ett skämt i den förra valrörelsen, och en väckarklocka av samma magnitud som när miljöpartierna i europeisk politik vann representation.
Ensaks-rörelser som Fi är inte färdiga. De har inte genomtänkta svar på alla frågor, och de vindar åt en massa olika håll i olika frågor. Det som är intressant och fräscht är inte om de kan skapa en ny maktbas i parlamentet, utan om de genom att sätta ljuset på en specifik fråga kan få upp den på agendan och tvinga andra partier att ta ställning.
Det kan man med fog säga att Fi lyckats med redan, mycket tack vare Gudrun Schymans person. Vad man än tycker om hennes politiska åsikter måste man konstatera att hon är en sällsynt begåvad demagog och inspiratör, och därmed både Fi:s stora styrka och svaghet. Utan henne, vad finns det då som drar de stora massorna?

Slutligen, några ord om Sverige-demokraterna. Bara några få.
Svenska medier har gjort ett stort och ofta fascinerande arbete med att avslöja den rasistiska och extremistiska grund Sverige-demokraterna står på. För oss, den majoritet som tycker att ett rasistparti med nazistiska rötter är avskyvärt, är det bekräftelser på det vi redan vet.
Frågan är: hur funkar det för Sverige-demokraternas väljare? Är alla avslöjandena och all uppmärksamhet ytterligare en bekräftelse på det de känner; att de är utsatta, jagade, förföljda och marginaliserade, och att det i Sverige-demokraterna åtminstone finns någon som står upp för en förtvivlan som inte kan artikuleras och som man behöver skylla på någon?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax