DELA

Finns EU år 2020?

EU står inför enorma utmaningar och frågan är om unionen överlever de kommande åren.
Den Europeiska Unionen brottas med en lång rad problem. Gårdagens besked att man nu tänker granska Polens nya lagar som inskränker lagrådets funktion i landet är bara en i raden av tecken på hur utsatt EU är av sina inre och yttre slitningar.

Problemen är så stora att det finns skäl att fråga sig om EU kommer att hålla ihop till decennieskiftet. Om vi listar de största utmaningarna för EU finns fem tydliga områden som kan slita unionen i bitar.

Eurokrisen : Har väl knappast undgått någon. Sedan den grekiska krisen inleddes, och en rad andra länder befann sig mer eller mindre på ruinens brant har euroländerna betalat hundratals miljarder i stöd. I många länder har detta kraftigt ifrågasatts, och det har också satt hela EU-stadgan i gungning då så flagranta brott mot EU:s regler brutits utan åtgärd. Motsättningarna mellan de norra och södra delarna av unionen har blivit tydliga, men (främst) Tyskland har hållit ihop eurogruppen med stora utgifter.

Osäkerheten om unionens riktning: Förtroendet för EU som institution har ofta ifrågasatts, och med kriserna har motståndet blivit större. Stora, onödiga utgifter – som att Europaparlamentet varje månad flyttar mellan Bryssel och Strasbourg – tillsammans med vad många uppfattar som tvingande beslut i saker EU inte borde lägga sig i (vårjakten, till exempel) har skapat en misstro mot kolossen EU. När dessutom medlemsländerna är oense om unionens inriktning – tillbaka till mer mellanstatlighet eller ökad överstatlighet – står EU inför ett vägskäl där få verkar veta var unionen ska ta vägen.

Flyktingkatastrofen och Schengen: Flyktingkatastrofen har gjort förhållandet mellan medlemsländer ytterst ansträngd. Många länder i sydöstra delen av unionen har fått utstå ett enormt tryck från människor som flyr från krigets Syrien och Nordafrika. Samtidigt har inte länderna i övriga delar av unionen avlastat. De yttre gränserna har fallit, och till exempel Tyskland och Sverige har gjort undantag från Dublinförordningen. Schengenavtalet om den fria rörligheten inom unionen är i princip satt ur spel, och den är en grundbult i EU-samarbetet.

Nationalismen och de antidemokratiska strömningarna: Att nationalist- och rasistpartier gått kraftigt framåt i många länder har också skapat en våg av motstånd mot att ”Bryssel ska bestämma”. Till detta ska läggas att demokratiska grundpelare har åsidosatts i Ungern, och senast i Polen där författningsdomstolens inflytande kraftigt reducerats. Också pressfriheten och yttrandefriheten har kapats i flera länder. Detta står i skarp kontrast till EU-fördraget, och nu ska alltså ministerrådet undersöka Polen-fallet. En ny utmanande rörelse mot EU:s grundfundament.

Folkomröstning i Storbritannien: I ett försök att blidka EU-kritikerna i sitt eget parti och hejda UKIP:s framgångar i inrikespolitiken lovade den konservative premiärminister David Cameron att Storbritannien före utgången av 2017 ska hålla en folkomröstning om huruvida landet ska stanna i EU eller ej. Opinionen i frågan är jämn, vilket oroar många EU-ledare. För vad händer om EU:s tredje folkrikaste land lämnar? Och vad för sorts avtal får Storbritannien? Och vilka andra länder vill följa efter? Den kanske största ödesfrågan för unionen.

EU står inför sina största utmaningar sedan unionen skapades, och gör det för att de styrande inte tagit medborgarnas oro och åsikter på allvar. Samtidigt är det, speciellt i en tid då trettiotalets stöveltramp ekar på nytt i allt fler länder, ofantligt viktigt att detta Europas mest framgångsrika fredsprojekt överlever.

Men frågan kvarstår: finns den Europeiska Unionen om fyra år?