Finns det längre gränser som inte får överträdas?
Det hör till konstens viktigaste uppgifter att befinna sig på gränslandet till det förbjudna, att utforska gränser. Frågan är, vad händer om gränserna inte går att hitta?
Det säger så oerhört mycket om oss människor hur vi reagerar på bilder, vare sig vi upplever dem som stötande, skrämmande eller vackra. Det senaste svenska exemplet är den svenska konstnären Lars Vilks, vars Muhammed-rondellhund väckt stort rabalder och lett både till dödshot och förhöjd säkerhet hos lokaltidningen Nerikes Allehanda, som valde att publicera bilden.
Det är den dåliga sidan. Den goda sidan är den dialog som uppstått mellan muslimer i regionen och i Sverige, med chefredaktören, med redaktionen och delvis med konstnären om gränserna mellan det heliga, det offentliga och yttrandefriheten. Den kontroversiella publiceringen har hos de moderata och diskussionsbenägna öppnat en möjlighet att både förklara sig och att ifrågasätta, något som kanske i grund och botten är meningen med all konst.
En liten, liten lokal avläggare hade vi på Åland vid helgens skördefest, där Pauliina Turakka Purhonens fågelskrämma föreställande Jesus på korset inte fick vara med i tävlingen ”Årets fågelskrämma”.
Projektledare Lena Brenner förklarade att man tyckte att fågelskrämme-Jesus såg lite tokig ut med tanke på att det skulle hållas gudstjänst som inledningen på skördefesten precis intill.
Utan att hålla med är det ändå lätt att förstå resonemanget. Arrangörerna ville inte uppröra eller störa gudstjänstdeltagarna, inte göra sig lustiga över en viktig och helig kristen symbol.
De präster som Nya Åland i går pratade med verkade inte heller särskilt upprörda, även om till exempel kontraktsprosten Mårten Andersson menar att Jesus inte passar som motiv för en fågelskrämma. Konstnären själv, prästdottern Pauliina, säger att ett träkors plus en människa i hennes händer automatiskt blir ett krucifix, och att hon ser censuren snarast som en bekräftelse på att verket väckt tankar hos betraktaren.
Ingen är alltså särskilt upprörd, men det fanns ändå en mekanism som gjorde att arrangörerna valde att ta bort det verk som tangerade en känslig fråga. Inte för att de själva brydde sig särskilt, utan av respekt för andra. Det kanske är det som är drivkraften i vår tids censur, artigheten snarare än en personlig känsla av avsky eller upprördhet?
Med en så ljummen och förstående attityd till provokativa konstnärliga uttryck kan man bara konstatera att religionen i vårt samhälle spelat ut sin roll som maktbas, och därmed är tämligen ointressant både att provocera och skända. Det är andra saker som upprör oss, men vilka är de?
Konsten har ju i alla tider sökt fram smärtpunkterna och skildrat dem, tvingat människan att konfrontera sina gränser. Var finns de gränserna i dag? Vad får man absolut inte göra? Döda? Begå incest? Tortera levande varelser?
Ja, ni hör ju. Gränserna för det förbjudna är luddiga, och frågan måste drivas mycket långt innan det tar stopp. Det muslimska begreppet ”haram”, det absolut förbjudna, existerar säkert också här, men i det moderna västerländska samhället handlar det inte längre om sexualmoral eller religion, och det finns ingen ideologi eller helighet som i yttrandefrihetens namn inte får skändas.
På gott och ont. Gott för friheten, mångfalden och diskussionen. Ont för den för människan nödvändiga diskussionen om vad det innebär att vara en god människa och leva ett gott liv.
