DELA
© Nya Åland

Festtal är fel slagfält

Ett tydligt avsteg från en gentlemannaöverenskommelse. Det levererade Ålands framtids partiledare Axel Jonsson i festtalet vid Julius Sundblom-statyn under självstyrelsedagen.
Den första delen av talet kan närmast betecknas som nationalromantisk betraktelse om röd granit och starkt fokus på ”vi ålänningar”.

Men när Jonsson talar om att Finlands regering styrs av nationalistiska krafter som medvetet monterar ner svenskan, att Finland klipper sina band till Norden, att ålänningars tillit till statsmakten är rekordlåg, kritiserar Finland för att döpa det nya kärnkraftverket till Fennovoima och därtill använder uttryck som ”bli spottad i ansiktet” övergår talet från att vara hela lagtingets tal till partipolitisk propaganda. För det här kan väl inte vara hela lagtingets ståndpunkt?

Nej, det säger sig självt. Också talman Johan Ehn säger i fredagens Nya Åland att Jonssons tal inte speglar lagtingets åsikt och att det får stå för honom.

Problemet är att talet ändå kan uppfattas som lagtingets ståndpunkt eftersom festtalaren utses av just lagtinget.

Traditionellt har talet setts som lagtingets tal till Julius Sundblom. Under den förra lagtingsperioden beslöt talmanskommissionen att också små partier med minst två lagtingsmandat ska få chansen att hålla ett festtal enligt ett rullande schema. Någon noggrann överenskommelse om hur talen ska se ut finns inte i nuläget. Tidigare år har endast de fyra stora partierna fått möjligheten festtala. Axel Jonssons tal är det första talet som de mindre partierna håller.

Borde festtalarna få ramar och riktlinjer inom vilka talet ska hållas?

Ja, det är rimligt eftersom talaren representerar hela lagtinget. Om lagtinget inte markerar inom vilka ramar talet ska hållas får man räknar med partipolitiska utspel. Det är upp till lagtinget att välja vilken prägel talet ska ha.

Jonsson talade i första hand till åhörarna och potentiella väljare på Torget. Men det är naivt att tro att talet inte skulle spridas utanför åhörarkretsen. Och hur mycket man i efterhand än försöker förklara att det är Jonssons åsikt, inte lagtinget, är det lätt hänt att talet på rikssidan uppfattas som Ålands officiella linje. Det kunde givetvis få olyckliga konsekvenser i ett läge där det är mindre än ett år kvar tills den nya självstyrelselagen ska läggas fram.

De åsikter Jonsson uttryckte är han inte ensam om i lagtinget. Självstyrelsepolitiska nämnden talar i sitt senaste betänkande om en ”politisk klimatförändring” och hänvisar med det till den språkliga utvecklingen i Finland, social- och hälsovårdsreformens effekter för landskapets del och vindkraftstödssveket.

Vindkraftsstödssveket var historiskt stort. Men det kommer säkert lämpligare lägen än ett festtal att påpeka den orättvisa behandlingen och utnyttja den till sin fördel och argumentera för en utökad självstyrelse.

En sådan plats är till exempel Ålandskommittén. I stället för att öka motsättningarna kunde Ålands framtid till exempel fokusera på att hitta en konstruktiv lösning där. Men med både sin reservation mot delar av delbetänkandet och festtalet gör Jonsson sitt uppdrag betydligt svårare.