DELA
© Nya Åland

Fastighetsskatten förfaller, men fortsätt jobba med den

Det blev ingen fastighetsskatt i Mariehamn den här gången heller.
Inte så konstigt egentligen, eftersom förslaget än en gång dök upp som en kanin ur trollkarlens hatt, utan beredning, utan konkreta förslag om hur man undviker att mindre bemedlade grupper drabbas, och utan ett förslag till lagändring för att möjliggöra avdrag för fast bosatta mariehamnare.
Förra gången frågan diskuterades, för ett par år sedan, kom precis samma motargument upp, och precis samma funderingar kring hur det skulle gå att åtgärda problemen men ändå införa en fastighetsskatt som skulle bredda en vacklande och alltför smal skattebas.

När det blev nej den gången, egentligen innan processen ens kom igång, släpptes frågan nånstans i leran mellan förvaltningens gamla hjulspår, och så dök den upp igen när stadsdirektör Edgar Vickström trodde att han uppfunnit hjulet.
Eftersom en fastighetsskatt är en av få sätt som står till buds att faktiskt bredda skattebasen, vore det förnämligt om man denna gång faktiskt funderade på hur man på lite längre sikt kan formulera och genomföra en fastighetsskatt som åstadkommer det man vill utan att drabba dem som redan betalar, eller dem som betalat under ett långt liv.
När man nu i budgetbehandlingen förkastar stadsdirektörens förslag att införa maximal fastighetsskatt och i motsvarande grad sänka kommunalskatten, gör det då med en uppmaning att utreda fråga till nästa år, och då komma med ett bättre förberett och bredare förankrat förslag som våra folkvalda kan fundera på under månaderna framöver.

Detta problem, hur kommunernas skattebas ska räcka till, är en fråga inte bara om inflyttning och inbesparingar, utan faktiskt också om att på nya sätt driva in pengar av sådana som tidigare kommit undan sin del av det gemensamma ansvaret, och av sådana som tar del av samhällets service men inte betalar för den.
Det är inte en fråga isolerad till Mariehamn, utan något som alla åländska kommuner har att kämpa med, och som blir en central del av den kommunreform som just nu växer fram.

På ett sätt är man naturligtvis sent ute med frågan. Många har sett problemen komma, många har varnat för att det blir tufft, många har beskrivit kommunernas skattebas som ett smältande isflak, medan de lagstadgade serviceformerna bara sväller genom lagstiftning i riksdag och lagting.
Å andra sidan, vissa diskussioner kommer man till först när tiden är mogen för dem. De starkt negativa och känslomässiga argumenten mot en kommunreform var kanske helt enkelt en rädsla som måste vädras och luftas, innan man var redo för att nyktert och sakligt titta på vad som måste göras för att upprätthålla service snarare än avgränsningar av service.

I Mariehamn har vi nu under en tid haft en situation där en hel massa inte helt övertänkta bollar kastats upp i luften, och en hel massa tid lagts ner på att jonglera sagda bollar mellan tjänstemän och politiker.
Ett icke föraktligt antal förslag har helt enkelt ramlat platt, för att den första tanken inte var så briljant som man först trodde.
Skam den som ger sig, och det är bra att försöka, men nu är det faktiskt dags att plocka ner några bollar, jobba dem framåt och skjuta dem i mål (ursäkta fotbollsmetaforen).

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax