Fastighetsskatt breddar basen men räcker det till?
Senast frågan om fastighetsskatt var på tapeten i Mariehamn var år 2010. Då var det nuvarande kultur- och utbildningsminister Johan Ehn (M) som lyfte fram frågan.
Debatten då blev en fäktning främst mellan Nya Åland och tidningen Åland och kom att handla om huruvida det var ett sosseförslag (den gången var Socialdemokraterna emot fastighetsskatt) som Nyan typiskt nog understödde, eller ett sätt att bredda skattebasen som åtminstone var värt att överväga .
Nya Åland argumenterade det senare. Då förslaget nu på nytt kommer upp, denna gång på initiativ av stadsdirektör Edgar Vickström, är det i en variant som både höjer och sänker. Vickström vill införa maximal fastighetsskatt (0,79 av värdet), men i ungefär motsvarande grad sänka inkomstskatten. Man breddar alltså skattebasen och får in nya pengar, utan att ytterligare beskatta majoriteten av stadsborna, de som har en vanlig inkomst som de betalar skatt på, men inte orimligt högt taxeringsvärde på sin fastighet.
Problemet är, och problem finns det ju alltid, att det finns människor som äger bostäder med högt värde, men som inte har nämnvärda inkomster, till exempel pensionärer.
Man vill komma åt personer som har en bostad i Mariehamn men betalar skatt någon annanstans, och personer som bara betalar kapitalskatt och således inte bidrar alls till den kommunala ekonomin.
Vackert så alltså, om flera är med och betalar bördan, förutsatt naturligtvis att man kan hitta ett system som förhindrar fastighetsskatten drabbar personer med väldigt låga inkomster. Ingen i Mariehamn ska behöva gå från gård och grund på grund av fastighetsskatten, men det är rimligt och vettigt att skattebasen breddas.
Det man däremot kan fundera på är varför stadsdirektören ska sänka inkomstskatten i motsvarande grad som fastighetsskatten läggs på. I Mariehamn finns en bred konsensus bland befolkningen att man är villig att acceptera en rimlig skattehöjning för bibehållen service.
Fastighetsskatten skulle vara ett sätt att få in pengar av folk som tidigare inte betalat, och samtidigt balansera en budget som uppenbarligen inte går ihop utan stora nedskärningar i de verksamheter som medborgarna i Mariehamn anser viktigast.
Det är fortfarande så att kommunalskatten relativt sett är låg i Mariehamn. Man har en god servicenivå, men det är verkligen inte så att vare sig vården, skolan eller omsorgen vältrar sig i pengar.
Enligt de dystra prognoser som stadsdirektör Vickström tidigare kommit med är stadens ekonomi inte stadd i uppgång, vilket även det skulle signalera att det på ett par tre års sikt kommer att behövas mer skattemedel, särskilt om man ska genomföra någon enda av de investeringar som står på tur i staden.
Det allra tristaste just nu i Mariehamns stad är att det inte verkar finnas någon som helst långsiktighet i besluten, eller någon vilja att agera enligt gemensamma riktlinjer, eller att hitta vägar framåt snarare än byråkratiska problem.
Ta Övernäs skola till exempel. För tjugo år sedan skulle de elever som började skolan minsann få avsluta sin högstadietid i en ny fin skola. Med detta budgetförslag skrotas det senaste nybyggnadsförslaget, och vi är tillbaka på en grundrenovering av befintlig byggnad.
Vågar man tippa att det någonstans i högarna redan finns en utredning på det, förmodligen på samma ställe där beslutet att inrätta demensboende på Mariegård, flytta socialförvaltningen till Nyfahlers och stöda ungdomsverksamheten på Bastun finns.
