DELA
© Nya Åland

Fascismen är den extrema nationalismens logiska slutfas

Hur ska man svara mot Sverigedemokraterna och Björn Söder, när de delar in människor i nationer med en varierande grad av svenskhet? Hur ska man förstå det i en åländsk kontext.
Hur ska man resonera kring en nationalism som närmar sig fascism i en för många skrämmande takt. Vilka är argumenten mot en uppdelning av människor som inte bara utgår från var man är född, vilken hudfärg, vilket språk eller vilken religion man har, utan också faktiskt vad man tycker?

Kanske ska man påminna om att nationalismens historia ligger i det i moderna termer federalistiska projektet att binda samman klan- och feodalsamhällen längs nya linjer. Nationalismen var något man hittade på för att svara mot ett behov. Det fanns inga nationella identiteter varken som svenskar, tyskar eller finnar, innan det uppstod ett behov av att legitimera och förklara en ny maktordning.

Den påhittade, tydligt avgränsade nationella identitet som Björn Söder försöker definiera är hal som en ål. Den envisas med att förändras. Att vara svensk för 100 år sedan var något annat än det är i dag, och mycket av det välstånd och de friheter som Sverigedemokraterna i dag ser som svenska, fanns inte. De importerades.
Den idealiserade svenskheten, ett hopkok av en glansbild av 1950-talets strävsamma folkhem, dammig värdekonservatism, en gnutta socialdemokratisk arbetskraftspolitik och en rejäl nypa moderat marknadsliberalism, är så trång att knappast någon ryms in i mallen.

går det som det går när man ska förklara. Grodor hoppar ur munnen, om samer (de facto Sveriges ursprungsbefolkning) och judar (om man inte vill framstå som ett nyfascistiskt parti, definitivt en grupp man inte ska prata om).
Det spelar kanske ingen roll. Det är inga stora tänkare som snickrat ihop Sverigedemokraternas idéprogram. Kanske ska man bara försöka förklara, om och om igen, att en modern stat inte kan eller ska bygga på ”antingen-eller”, utan ”och”.
Att nationalismen som ideologi bara kan bli en förtrycksapparat för att den bygger på att exkludera och avgränsa.
Ingen är en. Människor är individer och delar av grupper. De är män och kvinnor och variationer av dessa. De är barn och föräldrar. Bögar och moderater. Infödda och svenskspråkiga och bruna. Bleka och blonda och muslimer.
De kan vara helt likgiltiga för Sverigedemokraternas definition av svenskhet och fullvärdiga medborgare i staten.

Allra enklast: den svenska staten är inte en nation, och har aldrig varit det. En modern stat är ett demokratiskt sätt att förvalta ett territorium. Ingen pepparkaksform som man trycker ner över folk och fä och petar bort det som blir utanför kanterna.
När Sverigedemokraterna och deras broderpartier i andra nordiska länder pratar om nationer och nationalism, så säger de egentligen: alla ska vara som vi. Om du inte är det är du inte lika bra.
Det är viktigt att komma ihåg detta, när man lägger sin röst i kommande val, i Sverige, i Finland, på Åland.

Vill du vara en människa som tycker att andra ska vara som du för att duga? Tror du att människor som är olika kan leva tillsammans? Vill du definiera ut nån särskild sort, och hur skulle du göra det?
Om inte, då får du lov att rösta på ett demokratiskt parti. Höger eller vänster spelar ingen roll, men släpp inte fascisterna till makten!

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax