DELA
© Nya Åland

Fart och fläkt ordnade jätteskrällen åt Löfström

Vilken skräll!

När krutröken lagt sig på valvakan stod han där som segrare.

Grattis Mats Löfström!
Han har pekats ut som det stora stjärnskottet i åländsk politik. Karriären har studsat mellan Helsingfors, Bryssel och Åland. Nu ska han packa ihop sin valrörelse för att vara landskapets röst i riksdagen de närmsta fyra åren. Till att börja med.

För är det en sak som är tydlig med Mats Löfström, är det att han har en plan, en plan som ska ta honom så långt det är möjligt i politikens maktkorridorer.

Den kampanj han fört de senaste veckorna är ett tydligt bevis för att Löfström är en ny sorts åländsk politiker. Den har haft fart, fläkt och leenden. Säkert har den blivande riksdagsmannen känt av sitt höga tempo, men likväl har han varit överallt. Ständigt leendes.

Sin ålder till trots har han också en resumé som imponerar, och den har han inte försuttit ett tillfälle att förmedla. Den har till och med varit ett av de viktigaste verktygen i kampanjen, då hans huvudmotståndare har lutat sig mot åtta år i riksdagen.

Men med sin fart, sitt partis uppbackande och leendet har Löfström nu gjort något så ovanligt som att vinna över en sittande riksdagsledamot som ställer upp till återval.

Vi ska dock lyfta på hattarna också för förlorarna en dag som denna. Att valkampanjen för det åländska mandatet varit livfull och engagerande är en vinst för alla inblandade, och mest av allt för demokratin. Vi har en förmåga att inte riktigt erkänna riksdagens betydelse för det åländska vardagslivet, en förmåga att inte bry oss.

Nu har många brytt sig, och det ska vi tacka kombattanterna för. En aktiv och livfull valkampanj lyfter intresset, och det har denna gjort.

Gårdagskvällens förlorare är förstås Elisabeth Nauclér. Hon har gjort ett förtjänstfullt jobb som ålänningarnas representant i riksdagen i åtta år. Men den här valrörelsen blev för tuff.

Utan uppbackning från ett parti, något de andra kandidaterna kunde luta sig mot, blev farten i Löfströms kampanj till slut ett för stort motstånd. Man kan förstås, så här i efterhand, fundera över om det var smart att ha sin huvudmotståndare på samma lista. Men det är lätt att vara efterklok.

Nauclér har gjort det största jobbet i sin valkampanj före de avslutande veckorna, genom möten på gräsrotsnivå under mandatperioden. Men det räckte inte. Inte när valkampanjen blev så mycket intensivare än förra gången.

Till sist också några ord om resultatet i riket. När detta skrivs är ännu inte alla röster räknade, men som förväntat blir Centern största parti och kommer att få uppdraget att bilda regering.

Frågan de flesta ställer sig är om populisterna på högerkanten, Sannfinländarna, kommer in i regeringen. Det är inte osannolikt i den märkliga finska politiken där ideologiska skillnader alltid kan överbryggas i jakten på makt.

Men hur påverkas det finländska samhället i allmänhet, och det åländska i synnerhet, av detta?

I både svenska och norska medier, och förstås på de sociala medierna, har Teuvo Hakkarainen uttalande om att sända somalier och homosexuella till Åland spridits de senaste dagarna. De flesta politiska experter menar att Timo Soini inte håller med, men han har fegt (eller taktiskt, om det smakar bättre) undvikit att ta striden med Hakkarainen och de andra rasisterna i partiet.

Nu återstår att se hur ett Sannfinländskt inträde i regeringen i Helsingfors kan påverka Åland. Hur kommer förhandlingarna kring den nya självstyrelselagen att påverkas? Vad betyder det för svenskan?

Mats Löfström har en del att stå i, när segerfesten avslutats och det nya jobbet börjar.