DELA

Får vem som helst ställa upp för vem som helst?

Idén med partier är att samla människor som har liknande syn på hur de vill bygga upp och utveckla samhället. För att alla skall veta vad som gäller har man ett gemensamt program. Var i liberalernas program står det om välgörenhet?
Det har under årens lopp inför val då och då dykt upp kandidater som fått en och annan att höja på ögonbrynet. Inte för att val skulle vara förbehållet en viss sorts människor. Eller som en riksdagsman en gång sade till en arg väljare: ”Om det finns 20.000 idioter i landet så har också de rätt till representation i riksdagen.”
Men när ett parti ställer upp en kandidat, som alldeles uppenbart inte hör hemma i partiet, då blir det galet. Med vårt valsystem kan en röst på en kandidat hjälpa in en annan kandidat på samma lista och då är det med tanke på väljarna viktigt att veta om social trygghet plötsligt förbyts i välgörenhet.

Exakt hur partierna väljer ut sina kandidater i val känner utomstående inte till. Man har en aning om att de som ställs upp skall arbeta för samma program. Utöver det kan de driva några egna käpphästar, som inte strider mot huvudfrågorna i programmet.
Så vitt man har förstått handlar kandidatnominering mer om övertalning än om att någon skulle be att få ansluta sig och kandidera. När så sker måste det kännas bra för partiet. Men trots det bör man väl ha någon sorts lämplighetsbedömning. Det måste gå att säga ”tyvärr, du hör nog inte hit”. Och förklara varför.

Doktoranden Fredrik Gustafsson är liberal, säger han själv. Uppenbarligen anser partiledningen det också. Eller så är det fruktansvärt ont om kandidater. Men bästa partiledning, tala åtminstone om för doktoranden vilken skillnaden är mellan social trygghet och välgörenhet, mellan rättigheter och nådegåvor.
Gustafsson talar genomgående om välgörenhet, påtvingad av staten eller frivillig. Enligt honom är det den frivilliga som smäller högst, som är mest värd. För givaren. Vill liberalerna ha ett samhälle, där de svaga skall stå i tacksamhetsskuld till mer välbärgade för att de får en slant då och då till mat eller hyra?
Det som er unga doktorand kallar statlig välgörenhet handlar om ett system, där alla har samma rätt till de grundläggande tryggheterna. Det är ett system som är accepterat över hela västvärlden. Det handlar om synen på människor, om allas lika värde. Det är ett sätt att se på världen som doktoranden Gustafsson ligger ljusår ifrån.
Följer vi hans idéer skall vi inte bara ligga hemma i sängen och dö för att vi inte har råd med sjukvården. Nu skall blinda och lytta tillbaka ut på gatan och tigga. Hur skall man annars komma åt att idka välgörenhet mot dem? Det var så en gång i tiden och det är definitivt inget att vara stolt över.

Vi har både åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Dem skall vi värna på alla upptänkliga sätt. Gustafsson får argumentera för sitt och man kunde strunta i galenskaperna. Men nu ställs han upp för det ena av Ålands två största partier. Är det seriöst?
Som ledarskribent skall man inte behöva bekymra sig om enskilda partiers fram- eller tillbakagång. Man försöker se till helheten, slå vakt om demokratin. Och eftersom Gustafsson så beredvilligt redogör för sina synpunkter så kan väljarna inte bli lurade. Inte så länge de förstår att en röst på en en annan liberal kandidat kan få Gustafsson invald.
Alla gör kanske inte det, men vi kan hjälpa till.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax