Får tjocka kvinnor vara lyckliga?
Veckans diskussion på sociala medier handlade om huruvida överviktiga människor har rätt att vara glada eller inte.
Tidigare i veckan medverkade bloggaren och företagaren Katrin Zytomierska i tv-programmet Malou efter tio. I programmet sa hon bland annat angående rundare kvinnor som dansar ”Det är humor. Det här är något som folk skrattar åt. Som man hånar”. Hon kallade också överviktiga ”lata”, ”Oattraktiva” och ”fula”.
Reaktionerna har inte låtit vänta sig. Linda-Marie Nilssons text ”Du har ingen rätt att håna min kropp, Katrin” hade delats mest på Expressens hemsida igår. TV 4, där programmet sändes, har gjort om den video som Zytomierska hånar och bloggare runt om i Sverige vittnar om åratal av mobbning på grund av övervikt.
Dels kanske man kan se diskussionen som en reaktion på de tidigare veckornas fokus på katastrofläget i världen. Att rädda miljontals flyktingar kan kännas övermäktigt, att stå upp för runda kvinnors rätt att dansa, är mer hanterbart. Men diskussionen, och framför allt reaktionerna, måste tas på allvar, annars fortsätter vi förminska kvinnornas berättelse.
Om tiotals, ja, hundratals kvinnor vittnar om fettmobbning, om hur de blivit hånade i simhallen, om hur de inte vågat äta offentligt och hur deras foton blivit utskrattade, har vi ett problem som inte bara handlar om mobbning mot en enskild individ, utan om ett strukturellt förtryck.
Får man vara tjock? Får kvinnor vara tjocka? Vad är att vara tjock? Har man rätt att bli tagen på allvar, vara glad och dansa, om man är tjock?
Hur kan det komma sig att det här ens är en diskussion?
Hur man ser ut, har ingenting att göra med hur man är. Eller för att säga det med andra ord: storleken saknar betydelse.
