Får nog, men vill inte. Självvald munkavle?
En tjänsteman skall kunna svara på frågor från en journalist. Men det blir problematiskt om vi börjar polemisera i massmedia, säger lantrådet.
Vad betyder det?
Öppenhet kan betyda så mycket. När lantrådet Viveka Eriksson i onsdagens Nya Åland säger att landskapsregeringens ledstjärna är största möjliga öppenhet så är ”möjlig” det viktiga ordet. För en journalist ligger betoningen på ”öppenhet”.
Eftersom budskapet uttalas av regeringschefen och refereras av en journalist så blir slutresultatet inte glasklart. Vad menar hon egentligen?
Om vi rent teoretiskt tänker oss att landskapsregeringen vill lägga ner en skola eller slå ihop två skolor. Vem vänder sig en journalist till för en kommentar om inte till rektor och lärare. I dag får med stor sannolikhet också eleverna tala om vad de tycker.
Rektor har talat om för utredande tjänstemän och politiker vad hon anser om nedläggningen. Det vill säga, hon tycker inte om den. Det är vad vi väntar oss av en rektor, inte sant.
Men får hon säga det till någon annan?
När blir det så känsligt eller politiskt att rektorn som tjänsteman måste tiga inför massmedierna för att det inte skall uppkomma en polemik med politikerna?
Att som lantrådet Eriksson vara öppen och berätta att det ibland inte fungerar med öppenhet kan ha sina sidor. Ju mer man förklarar, dess mer verkar öppenheten krympa.
Ledstjärnan är, som man tycker sig kunna läsa in, att det är upp till tjänstemännen att efter bästa förmåga avgöra var gränsen går mellan det man kan säga som tjänsteman och det man skall överlämna till politikerna.
Och vad händer om omdömet sviker – enligt den politiska bedömningsskalan – och någon minister känner sig trampad på tårna? Än så länge är det av tjänstemännen bara förvaltningschefen som sitter på politiskt förtroende. De andra kan inte avsättas för att de uttalat sig mot en minister. Eller? Så hur blir de upplysta om att de har gått för långt? Är avvikande åsikt att gå för långt?
Det här behöver inte vara något stort problem. Är det helt säkert inte så länge man kan tala med varann.
Men ordet munkavle har dykt upp och behöver på något sätt tas om hand. Viveka Eriksson pekar på att lagen om offentlighet är föråldrad och ses över som bäst. Det är bra. Vad man skulle önska är en lag som hemligstämplar enbart i de fall någon kan ta personlig skada av publicitet. Men det löser inte frågan om tjänstemännens ställning.
Lantrådet pekar i intervjun också på att en del tjänstemän kanske inte vill uttala sig för pressen. De känner sig obekväma i rollen som nyhetsförmedlare.
Kanske det. Eller så är de osäkra på var gränsen för tåtrampningen går. Då är en frivillig munkavle ett sätt att slippa.
Det i sin tur underlättar inte arbetet som journalist. Kan det åtgärdas på något sätt? Måste vägen gå via den nya kommunikationsenheten, som i sin tur ringer upp tjänstemannen och sedan förmedlar svaren till journalisten?
En tjänsteman måste få tycka på annat sätt än ”sin” minister, alternativet är knappast möjligt. Men visst kan det bli komplicerat. En tjänsteman lyfter lön för att förverkliga politikernas beslut, så långt de är lagliga. Men en tjänsteman sitter också inne med kunskaper, som politikerna oftast inte har. Det är det tjänstemännen är till för.
Hur hanterar man detta om politikerna inte låter sig talas tillrätta och man som tjänsteman inte får gå ut och berätta för att ärendet är för känsligt?
Det är en helt hypotetisk fråga, men litet intressant.
