DELA

Fantasilöst och stelnat välstånd på väg utför

Det finns saker man helt enkelt inte kan glömma.
Dofter i barndomen. Sin mamma. När man var rädd.
Det är privata saker, sånt som man bär med sig i kroppen.

Det kollektiva minnet däremot, samhällets minne, är förbluffande kort, mycket kortare än en kropps livstid. Vi pratar om vissa saker som inte borde glömmas för att vi inte ska göra samma dumheter igen, men som kollektiv rinner historien genom fingrarna på oss. Den byggs ständigt på med nya förfärligheter och komplikationer som vi inte förmår sätta i relation till andra saker som vi inte förstår, vars logik undflyr oss.

Varför var det nu igen som vi gick med i EU? Vi röstade om det nån gång. Något med kol och stål. Och snus.
Det här med självstyrelsen. Var det något med FN? Varför ska vi alltid bråka med finnarna?
Syrianerna alltså. De bråkar väl alltid med varann, de där araberna? Tur att vi är lite mer utvecklade.

Detta är inte en högfärdig ledarskribent som talar utifrån bättre vetande om folk som inte fattar bättre. Det är en reflektion över komplexiteten i det samhälle vi lever i, och hur mycket kunskap vi borde hålla levande i så många lager av vår vardag för att ens kunna upprätthålla vårt samhälle, än mindre utveckla det framåt.

Vår tids kanske största förändringkraft är den ytterligt förfärliga folkförflyttning som just nu äger rum, där miljoner människor befinner sig på flykt undan omänskliga förhållanden. Som samhälle, på Åland och i Finland, har vi i grunden misslyckats med att göra det enda som egentligen kan krävas av oss, även om vi glömt och förlorat vår egen historia, nämligen att visa medmänsklighet och empati.

Detsamma gäller på nära håll. När en samlingspartistisk riksdagsledamot i veckan släppte en groda ur sin mun om hur invandrarna får bidrag för att köpa finare barnvagnar än finnarna, så var det mest förfärande inte den bottenlösa okunskapen och likgiltigheten för fakta, utan det ogenerade sätt på vilket hon, Pia Kauma, utryckte en småsint avundsjuka och missunnsamhet.
Där, på den nivån, kan vi alla välja att vara som folk. Det vill säga lite bättre. Man behöver inte kunna Kol- och stålunionens viktiga årtal, inte 1921 års överenskommelse i Nationernas förbund, inte fragmenteringen i religiösa och etniska grupper i Syrien.

Man kan bara unna medmänniskor det de behöver, och man kan knipa fast om man inte riktigt vet.
Man kan välja att vägledas av sina bästa instinkter och känslor, inte av de lägsta ryggmärgsreaktionerna.
Om inte den storslagna och komplexa civilisation vi lever i, där man på sekunder kan få tillgång till en omfattande kunskap om precis allt, ändå klarar av grundläggande barmhärtighet – vad finns det då?

En kall självgodhet, ett närigt värnande av egennyttan, en fantasilös oförmåga att ta till sig nya saker.
I all enkelhet – civilisationens undergång i stelnade mönster.

Vi, på Åland och i Finland, hör till jordens mest välmående och framgångsrika regioner. När vi vänder blicken inåt ser vi bara hur luddet i vår navel växel till en skog av problem.
Kom igen människor. Vi är bättre än så.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax