DELA
© Nya Åland

Falsk bild av ett Åland under hot från Finland

Det är svårt att veta om man ska ta Thorvald ”Thusse” Erikssons skrifter på allvar. De är snarast politiska stridsskrifter som lämnar en del i övrigt att önska vad gäller stringens och stilistik, men har trots det fått stor uppmärksamhet och spridning.
Den senaste, ”Överkörd självstyrelse” har till och med recenserats i tidningen Åland, och presenterades av författaren själv på Ålands framtids höstmöte i onsdags.
I ett pressmeddelande berättar partisekreterare Birgitta Bergman-Jansson att Ålands Framtids hedersmedlem Thorvald ”Thusse” Eriksson, lagtingets talman 1955-1971, höll ett mycket uppskattat anförande om sin syn på dagens självstyrelsesystem.
Ok. Då ska vi ta det på allvar. Thorvald Erikssons tankar är viktiga för ett växande politiskt parti på Åland, och kan rentav sägas utgöra den ideologiska grundvalen för partiet.

Syftet, enligt Thorvald Eriksson, med den senaste skriften är att visa den ”…oförmånliga, onaturliga och ohållbara samhörigheten med Finland”.
Den bristande respekten för Ålands folkrättsligt garanterade självstyrelse ger Åland ”rätt till frigörelse.”
I en rad exempel, de flesta daterade till 1950- och -60-tal visar Eriksson hur Åland behandlats illa av Finland.
Det finska språket har på senare tid
”…gjort intrång ända in i självstyrelsegården, hjärtat i den åländska autonomin. Hur finska av tvång så länge vi hör till Finland biter sej fast inom affärslivet och blivit ett allvarligt handikapp för den åländska arbetsmarknaden. Ja t.o.m. hur finskans intrång på Åland blivit en tickande bomb för självstyrelserätten vars grundbult det svenska språket är.”

Det största hindret för självständighet är enligt Eriksson bristen på ansvariga politiker.
”En politiskt illa initierad allmänhet tar nämligen vad som bjuds. Den är formbar och kan vänjas vid dålig och god åländsk politik.”
Steg ett för Ålands folk var självstyrelsen, som gett vissa fördelar.
”…nu gäller steg två i strävan att frigöra Åland från Finland – ett land med vilket Åland förenats endast genom vapenmakt efter att i 600 år varit integrerad del av det svenska kungadömet.”
Finland har helt enkelt satt stopp för utvecklingen på Åland och utnyttjat alla medel ”till fördel för sin strävan att finlandisera Åland”.

Så långt Thorvald Eriksson.
Min läsning blir att förre talmannen Eriksson på klassiskt maner byggt sig en fiende, ett fientligt och illasinnat Finland med den uttryckliga viljan att finlandisera ett Åland bebott av slöa politiker och dumma, okunniga medborgare.
Det stora framtidshotet är det finska språket, och det är för att rädda Åland från det som självständighet är ett måste.

Thorvald Erikssons logik haltar på flera viktiga punkter, vilket dessvärre också gör skapandet av en tillräckligt farlig fiende svårt.
1. Åland har det bra. Vi lever gott, vi har pengar, vi har ett väl fungerande samhälle. Inom Finlands gränser.
2. Självstyrelsen har utvecklats. Det är lätt att glömma detta faktum när man ska förklara varför Åland inte får göra si eller så. Från 1921 till i dag har det skett en påtaglig utveckling av självstyrelsens instrument, och den utvecklingen har inte avstannat. Ibland skulle man gärna se att saker gick snabbare, men så fungerar inte politik.
3. Det sker ingen accelererande förfinskning av det åländska samhället. Snarare pågår en kulturell distansering från det finska och finlandssvenska samt en språklig glidning mot engelskan.

Thorvald Erikssons analys baserar sig på ett nationalstats- och rastänkande som i dagens värld känns djupt omodernt. Varför i hela friden skulle ålänningarna sätta en massa krut och dyra pengar på att bygga en självständig stat när det finns så många andra sätt att påverka och utveckla, både regionalt och globalt.
Och varför skulle vi känna oss kränkta och hotade när vi uppenbarligen har det bättre än de flesta andra människor på jorden?

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax