Facket viktig spelare, men inte ofelbart
Facket har en viktig roll att spela – men det gör inte per automatik att det alltid har rätt.
I måndagens Nya Åland skriver Mia Hanström (S) i en insändare om fackets viktiga roll i de nordiska samhällena, som en en del av ett trepartssamarbete på arbetsmarknaden, bestående av facket, arbetsgivarna och den politiska makten.
Hon menar att media under Skarven-konflikten behandlat facket som något som ”kattens släpat in”, och att man tydligt tagit ställning för arbetsgivarparten.
Om så har skett i nyhetsrapporteringen så har vi absolut misslyckats i vårt arbete på Nya Åland.
På ledarplats ska man däremot ta ställning, och man ska analysera, och man ska ha åsikter. Ibland kan rentav analysen vara att de som den politiska makten haver gör rätt.
Så till sakfrågan. Mia Hanström har förstås helt rätt i att facket, eller fackförbunden, har en mycket viktig roll att spela. Många viktiga reformer och förbättringar i samhället hade aldrig kommit till stånd utan facklig verksamhet, och den stabilitet vi länge haft på arbetsmarknaden beror på just denna balans och de strukturer vi har för att lösa konflikter på arbetsmarknaden.
För arbetsgivarsidan är facken motparten, de som fördyrar, försvårar och krånglar till, men jag vill hävda att man i dag inte kan måla någon svartvit bild av onda och goda, där företrädare för facket alltid står på ”rätt” sida.
Inte heller kan man som Mia Hanström säga att arbetsgivaren alltid har större makt. I förhållande till Ålands landskapsregering är Finlands Sjömansunion en högst respektabel motpart, och det är inte många strider landskapet vunnit i konflikt med unionen.
I Skarven-konflikten har sjömansunionens roll varit mycket märkvärdig. Man har inte ställt sig bakom de arbetsvägrande matroserna, man har inte utlyst strejk och därmed satt i rörelse de system som finns för konflikthantering på arbetsmarknaden, men man har ändå styrt varje steg som tagits.
Förvisso har både media (alltid) och landskapsregeringen (både förvaltningen och politikerna) anledning att idka självkritik, men i detta fall måste man fråga sig om inte också unionen har ett och annat att fundera på, i hur man från centralt håll hängt ut fackliga företrädare på lokal nivå, hur man lämnat matroserna mer eller mindre åt sitt öde i veckotal, och hur man så totalt misslyckats i sin kommunikation åtminstone med media att man inte över huvud taget kunnat öka förståelsen för arbetstagarnas situation i konflikten.
Landskapsregeringen ”vann” konflikten, om man därmed menar att man fick till stånd en testperiod med lägre bemanning. Det är en hyfsat bra lösning även för arbetstagarna, eftersom det innebär att man efter denna period gör en utvärdering och bestämmer hur man går vidare.
Kan man få önska något för framtiden för de tre parterna på arbetsmarknaden, inte bara när det gäller sjöfolk, vore det en något större förståelse för att
a. det finns begränsat med pengar
b. arbetstagare måste både kunna leva av jobbet och med jobbet
c. det inte finns rum varken för pampfasoner eller förakt i förhandlingar
d. när det gäller offentliga medel har varje medborgare rätt till sin åsikt, även när det berör arbetstagare som ”bara gjort sitt jobb”.
