Få ordning på kontrollen, annars ingen idé att bestämma
Det är väl precis så där som det är. Man bestämmer något med stort allvar och stor eftertanke. Sen tycker man att det är klart, och lägger det på hyllan, kanske till en början lite skamset men snabbt helt utan kval. Det blev ju gjort, tycker man.
Den vattenskyddsplan som antogs för 25 år sedan var det då inget fel på. Den var bra. Hade den följts till punkt och pricka hade förvisso läget för de åländska vattentäkterna varit bättre än de är i dag.
Men man glömde. Ingen fick i uppdrag att övervaka att planen följs, och ingen samordnade den med de senare miljöstödsprogrammen. Det var ingens ansvar, eller så var det någons ansvar som inte tyckte att det var det. Som Ålands vatten, som enligt Christian Nordas har ”informationsansvar”, men inte övervakningen, medan andra menar att det är de som borde ha följt upp vattenskyddsplanen.
Under trycket av förändringar och omorganiseringar och ansvarsområden och byråkrati försvann uppdraget att se till att vattenskyddsplanen följs, och att till och med utveckla den. För de jordbrukare som velat ta sitt ansvar har det till och med varit svårt att få korrekt och uppdaterad information, som intervjun i gårdagens Nya Åland, med Kristoffer Lundberg och Mikael Pellas visar.
Eftersom vattenskydd och miljöstöd ställer stora och ibland kostsamma krav på jordbrukarna är det inte bara en rättvisefråga att alla följer bestämmelserna. Det är också en fråga om konkurrenskraft. Om några enstaka jordbrukare bokstavligen skiter i vattenskyddsbestämmelserna har de en fördel som de inte har rätt till, och på kuppen smutsar de ner vattnet för alla andra.
Efter att flera aktörer påtalat problemet och Nya Åland skrivit om det har det nu blivit drag under galoscherna både hos landskapsregeringen och Ålands vatten. Det finns en agenda och en plan för hur man går vidare med information och övervakning, och en avsikt att diskutera en skärpning av bestämmelserna.
Vackert så.
I samma veva kunde kanske en tanke ägnas åt alla de andra åtgärds- och skyddspaket som finns både på miljö-området och inom andra sektorer. Hur sker uppföljningen? Har man klara ansvarsområden. Finns det sanktionsmöjligheter att ta till om någon inte följer bestämmelserna?
Hur mäts effekten av föreslagna åtgärder. Är kvaliteten på den uppföljningen tillräckligt god och tillräckligt konsekvent?
Lärdomen i denna process är mycket enkel: se till att alla vet vem som ska göra vad. Se till att de obekväma, besvärliga uppdragen, som att hålla koll på vilka utsläpp som sker från vilka åkrar ut i vårt dricksvatten, handhas av en instans eller person med kunskap, skinn på näsan och ett tydligt uppdrag.
Ute i världen samlar sig konflikthärdarna mer och mer kring tillgången på rent vatten, något som snart blir en bristvara.
På Åland är vi välsignade med tillräckligt och rent vatten. Nog är det väl konstigt om vi själva ska kacka ner vårt dricksvatten för att vi inte kan få ordning på kontrollen i detta vårt genombyråkratiserade samhälle.
Och nej, uppenbarligen räcker det inte med sunt bondförnuft.
