Extremistiskt våld är trist och kriminellt
Även i ett samhälle som vårt, där demokratin vilar på stadig grund och där samtal och omröstningar är det mest omfattade sättet att lösa konflikter, står vi tämligen handfallna inför dem som använder våld för att driva en politisk eller ideologisk övertygelse.
Se bara på demonstrationen i svenska Kärrtorp, som avbröts och attackerades av högerextremister med en klar agenda att göra så stor skada som möjligt.
Är det rätt, eller är det fel? Hur ska man reagera mot extremistiskt våld från höger eller vänster? Ett angrepp mot en fredlig demonstration från högerextremt håll. Ett slagsmål mellan vänsteraktivister och högerdemonstranter.
Rasistiskt våld? Religiöst våld? Hedersrelaterat våld? Välplanerat själförsvar när en demonstration störs av motdemonstrationer?
Man kan komplicera frågan oerhört, tills man inte ens hittar ur den riktigt. Man kan resonera si och så, och yttrandefrihet och åsiktsfrihet och rätt till självförsvar.
Man kan romantisera det hela, göra sammandrabbningar mellan olika åsiktsriktningar till något rättfärdigt och nobelt.
Egentligen är det lätt. Om man brukar våld mot andra gör man något straffbart och förbjudet. Man är kriminell, och det är något polisen ska ta hand om. Det spelar ingen roll om man motiverar sina handlingar med politik, ideologi eller att man vill ha någon annans pengar eller saker eller bara är allmänt förbannad. Våld blir inte finare eller snällare för att man är övertygad om att man har rätt.
Vårt samhälle bygger på överenskommelsen att våldsutövning är något som bara polisen har rätt till. Det skapar en helt egen uppsättning problem vad gäller polisens kompetens och utbildning, rasistiska tendenser inom polisen, övervakning och sanktioner. Men det är sin sak. Det är en annan diskussion.
Vi kan inte i vårt samhälle, med våra regler och med vår historia, betrakta politiskt våld som annat än brott, från vilken riktning det än kommer.
Och vi kan inte acceptera en retorik på dagisnivå, om att de andra slog först eller skrek dumma saker.
I diskussionerna om rasism, främlingsfientlighet, höger och vänster ska man komma ihåg och hålla fokus vid det viktigaste. Det är att de flesta sitter i mitten, inte ute på kanterna. Den svenska vänsterorienterade Research-gruppens kartläggning visar att de främlingsfientliga näthatarna utgör en minoritet av tyckarna på nätet, trots att de hörs mest. De är inte en indikator för vad majoriteten tycker.
I mitten, innanför extremiteterna, finns utrymme för samtal.
Rasismens problematik skulle vara löst för länge sedan, om det bara handlade om att högstämt deklarera att alla människor är lika värda. Det är självklart också viktigt, men det är först när vi alla som diskuterar frågan kliver av våra höga hästar och lyssnar på argumenten och besvarar dem sakligt som vi kan komma vidare.
Det är lättare och kanske häftigare att falla undan från samtalet och höja näven i motstånd, men det leder inte till bättre resultat. Tråkigt kanske, men på riktigt. Våld är inte det minsta romantiskt.
