DELA
© Nya Åland

Europa-projektet för människor, inte marknad

Vem är det som i dag styr utvecklingen i Europa? Vem kontrollerar euro-zonens framtid? Vilka påverkningsmöjligheter har nationella parlament och regeringar? Spelar det egentligen någon roll vad Finland, som plötsligt blivit en av de bråkiga eleverna i euro-klassen, säger?
Många skulle svara att det är Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy som håller i taktpinnen.
De två är förvisso, både i kraft av sitt eniga agerande och sina länders ekonomiska styrka, centrala spelare. Bägge är övertygade om att euron kan och bör räddas, kanske genom att släppa taget om något eller några av de fattigaste euro-länderna (Grekland, Spanien).
Andra säger att det är den Europeiska Centralbanken (ECB) som styr. Eller Manuel Barroso och Olli Rehn. Eller ”namnlösa EU-byråkrater”.

Låt mig citera en artikel i Hufvudstadsbladet, en helt vanlig nyhetstext där man refererar hur olika aktörer bedömer utgången av eurokrisen:
”Med tanke på hur länge euroländerna kämpat för att vända trenden uppstår frågan om marknaden nöjer sig med beslut som i praktiken sker på mycket lång sikt.”

Där är svaret. De åtgärder som Merkel, Sarkozy, finländska EU-kommissionären Olli Rehn och en mängd andra människor i Europa vidtar är ett försök för politiken och politiker att återta kontrollen över ”marknaden”, eller åtminstone över den offentliga ekonomin, men det är fortfarande ”marknaden” och dess anonyma aktörer som genom sitt agerande bestämmer om si eller så stora stabilitetspaket, lånevillkor och nedskärningar är tillräckliga, tillräckligt snabba och om de gynnar ”marknaden”.

Så länge många av euro-länderna är så illa skötta ekonomiskt att de är föremål för spekulation och beroende av olika rating-verktyg som marknaden använder, då är politiken bara en reagens, ett lackmus-papper.
De reformer som genomförs, i vissa fall alldeles nödvändiga, görs inte som en del av ett politiskt projekt, utan för att rädda Europas administrativa ytor, de nuvarande nationalstaterna, från att gå bankrutt.

I de allra flesta fall är det de oskyldiga som betalar. De hårda sparpaket som hamrats fram för att rädda staterna från både ”marknaden” och åratal av politisk och ekonomisk misskötsel drabbar inte de människor och institutioner som tjänat på de gångna årens ekonomiska politik, utan dem som inte gjort det.
Ändå betraktas den helt berättigade vreden över tunga, tunga beslut som ytterligare ett hot mot stabiliteten i processen och, ”marknaden”.

Den effektivitet, snabbhet och beslutförhet som ”marknaden” omedelbart kräver, den dikteras inte av omsorg om vare sig enskilda människor, regioner, stater eller ens EU, utan av behovet att tjäna pengar.
Den är ingen dålig dräng, den drivkraften, men det är inte drängen som ska styra.

Europa-projektet handlar om fred, om ekonomisk stabilitet och om solidaritet. Därför betalar rika EU-länder för fattiga EU-länders misskötsel. Det är helt riktigt att vi gör det, men det ska vara för människorna, inte för marknaden.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax