DELA
© Nya Åland

EU-parlamentet en hägring nästan inom räckhåll

Det börjar äntligen hetta till i EU-valet i världen omkring oss, och den bild som framträder har ganska lite att göra både med det regionalt åländska eller det nationellt finländska.
Enligt den senaste opinionsmätningen i slutet av april tros den socialdemokratiska gruppen (S&D) öka något, medan det borgerliga och kristdemokratiska EPP backar något men förblir det största blocket i parlamentet.
ALDE-gruppen (till vilken Britt Lundbergs SFP hör), ser ut att gå mot ett förlustval.

Den mest påtagliga förändringen är att antalet starkt EU-kritiska, nationalstiska och separatistiska grupper från både höger- och vänsterkanten ser ut att stärka sina positioner. Enligt bedömare kommer detta inte att påverka politiken nämnvärt, eftersom de trots ökningen inte har en tillräcklig majoritet.
Det som på ett avgörande sätt kommer att påverka unionen, är vilket väg Storbritannien väljer. EU-fientliga UKIP går starkt framåt, och driver inte bara sin egen politik utan också de brittiska konservativa framför sig mot en alltmer separatistisk politik.

Inom den kommande mandatperioden kommer, som alltid, jättelika utmaningar. Hur ska unionen hållas samman, eller, om det går så, hur ska den falla isär på ett ordnat sätt. Om inte den Europeiska unionen – vad? Putins eurasiska motunion? En återgång till ett Europa som ett lapptäcke av sinsemellan rivaliserande intressen?
Hur ska det gå med de krisande ekonomierna i södra Europa? Ska solidariteten räcka till för att ta emot gästarbetare från de fattigaste medlemsländerna. I Storbritannien svarar allt flera nej. Vad är i så fall alternativet?

Och hur kan maktbalansen i EU-parlamentet och den skärva av påverkansmöjlighet som man som åländsk väljare har, återverka på Europas framtid?

Den enda åländska kandidaten i valet, Britt Lundberg har en liten, men dock, chans att bli den enda SFP-representanten i Europa-parlamentet. Det beror på tre saker.
a. Att Britt Lundberg får den absoluta majoriteten av de åländska rösterna, och att ålänningarna verkligen går och röstar, gärna i högre utsträckning än övriga finlandssvenskar.
b. Att Sfp genom sin regnbågstaktik lyckas raka in så många röster att man kniper en plats. Däri kanske den största faran ligger. Det kan faktiskt sluta med inget alls.
c. Att bristen på en huvudkandidat i Svenskfinland splittar rösterna så pass att Britt Lundberg blir den som får flest. De största hoten är Christina Gestrin, sittande EU-parlamentariker Nils Torvalds, Wivan Nygård-Fagerudd eller möjligen Björn Månsson, samtliga väl kända och politiskt profilerade personer.

Det har sagts att detta EU-val mer än tidigare är ett ideologiskt val, att det nu spelar roll om man väljer höger eller vänster, och att den relativt lilla socialliberala Alde-gruppen därför riskerar hamna utanför maktens kärna. Kanske säger man så främst om man vill peka på den stora socialdemkratiska gruppen i parlamentet, och på de svenskspråkiga kandidater som står till buds för de vänstersinnade.
Tidningen Ålands Niklas Lampi ifrågasätter skarpt de åländska Socialdemokraternas val att inte ställa sig bakom Britt Lundberg, och misstänker att det är bara båg med en åländsk medhjälpare i Bryssel, avsett att värva åländska röster.
Det må vara hur det vill med den saken, lika legitimt är det ändå för ett parti att ställa sig bakom kandidater som delar samma grundideologi i ett val som handlar om politisk ideologi likaväl som om andra saker.

Det borgerliga Åland kommer att med förkrossande majoritet rösta på Britt Lundberg, och oberoende av resultatet kommer hennes arbete att räknas Åland tillgodo.
Låt oss slippa en svekdebatt om att alla måste stå på samma sida av staketet jämnt. Så ser ju inte verkligheten ut.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax