DELA
© Nya Åland

EU måste vända andra kinden till

EU-länderna måste öka kunskapen om unionen och minska de socioekonomiska klyftorna om unionen ska ha en chans att överleva.
En politisk jordbävning som saknar motstycke i modern historia. Så beskrivs resultatet i den rådgivande folkomröstningen i Storbritannien där 52 procent av landets medborgare röstade för att Storbritannien ska lämna EU.

Det är lätt att hålla med. EU har fått en rejäl käftsmäll av Storbritannien och ingen vet var det kommer att sluta. Och precis som efter en jordbävning har vi ingen aning om vilka skadorna är och osäkerhetsmomenten är många; Hur ska samarbetet mellan EU och unionen se ut? Vad händer med Skottland? Vad händer på gränsen mellan Irland och Nordirland? Kommer ekonomin försämras vilket nio av tio experter förutspådde?

Det enda vi vet är att osäkerheten ökar.

Röstade britterna fel? Nej, men torsdagens omröstningen är ett bra exempel på hur saker som först ter sig mycket osannolika blir verklighet då retoriken skruvas till och lögnerna får frodas fritt.

Att många britter efter folkomröstningen googlat på vad EU är, enligt medierapporetingen, tyder på att kunskapsbristen varit stor om vad ett EU-medlemskap innebär. Och om medborgarna har så lite kunskap om EU som rapporteringen antyder är det verkligen ett hot mot demokratin som är större än Storbritanniens vara eller icke vara i EU. Kunskap ger makt att förändra.

Det största osäkerhetsmomentet i nuläget är ändå om resultatet får en dominoeffekt i resten av unionen. I Frankrike hurrar Marine Le Pen, i Nederländerna jublar Geert Wilders, i Danmark kräver Danske Folkeparti att också danskarna ska få rösta. Vi ska inte underskatta det över decennium långa samarbetet som anti-EU-politiker har haft med varandra. I det nätverket ingår också Finlands nuvarande utrikesminister Timo Soini (Sannf.).

Omröstningen är också ett exempel på hur ett lands befolkning splittras. Unga britter röstade för att stanna, pensionärerna för det motsatta. Skottland, Nordirland och Gibraltar ville vara en del av EU medan norra och östra England ville bryta sig loss. Nya och gamla immigranter ställs också mot varandra när retoriken om vem som få bo i landet. Både konservativa Tories och arbetarpartiet Labour har delats i flera läger.

För att undvika den dominoeffekt som de nationalistiska politikerna hoppas på måste EU stå över hämndbegäret och försöka hitta en konstruktiv lösning för båda parter.

Många säger att Storbritannien ska gå inför ett likadant ESS-avtal som Norge med EU. Det är en möjlig utväg. Men det kommer knappast vara förmånligare än det nuvarande medlemskapet eftersom Margaret Thatcher under sin tid förhandlade till sig rejäla rabatter. Dessutom är Norge med i den inre marknaden där arbetskraften får flöda fritt vilket många britter är emot. Att avtalet ändå inbegriper den inre marknaden är viktigt eftersom den tillhör EU:s grundfundament.

Men trots de ovannämnda svårigheterna måste EU-eliten försöka stå över käftsmällen britterna levererade. Ett stabilt Storbritannien är i allas intresse och unionen får inte vända landets framtid ungdomarna mellan 18–24 ryggen eftersom 75 procent av dem röstade för att stanna.

Det ökade föraktet mot den politiska och ekonomiska eliten var påtaglig under valkampanjen. Brexit-sidan nötte framgångsrikt på om eliten i landet som skor sig ”vanliga, anständiga britter”. Motsvarande tongångar hörs i många andra EU-länder. Den här klyftan är på längre sikt ett mycket större hot mot unionen än britternas medlemskap. För att det ska hända krävs mycket mera än bara ständig nedskärningspolitik som är en av anledningarna till att många känner att de hamnat på efterkälken.

Den här signalen måste politiker i alla EU-länder lyssna till. Gör man inte det fortsätter politikerföraktet frodas och de socioekonomiska klyftorna öka. Ett sådant Europa är betydligt osäkrare att leva i.