DELA
© Nya Åland

EU klantar till det när man behöver det som minst

EU:s framtid är i gungning. Britterna kanske kliver ur, östblocket protesterar mot flyktingpolitiken. Grekland med flera länders ekonomier är på fallrepet och befolkningens förtroende för organisationen är lågt. Då får inte EU klanta sig, men gör det gång på gång.
Europeiska Unionen är Europas mest framgångsrika fredsprojekt. Aldrig har freden härskat i vår världsdel så länge som sedan de ursprungliga dokumenten till dagens union, Kol- och stålgemenskapen, skrevs under 1951. Då, när andra världskrigets fasor låg färskt i minnet, ville man knyta de tidigare fienderna till varandra så tätt ekonomiskt att det helt enkelt inte skulle löna sig att kriga mer.

Sedan dess har den ursprungliga organisationen utvecklats – först till EG, sedan till EU – och utvidgats från de ursprungliga sex medlemsstaterna till dagens 28. I dag är för övrigt Europadagen, EU:s nationaldag om man så vill, men aldrig har framtiden för unionen varit mer skakig än just i dag.

I juni ska Storbritannien rösta om man ska vara kvar som medlem eller inte. I – främst – Grekland, men också i flera andra länder, är ekonomin minst sagt i gungning. Flyktingkrisen i sviterna av Syrienkriget och den arabiska våren har splittrat länderna sinsemellan. Inte minst östblocket inom EU pressar för betydligt mer restriktiva tag än exempelvis Tyskland. Man har tvingats till långtgående både samarbete och eftergifter till den allt mer auktoritära turkiska regimen. Och nationalismen gror sig stark i allt fler länder.

Till detta ska läggas att förtroendet för ”Bryssel” under en lång tid varit svagt bland befolkningen i många av EU:s medlemsländer. Den kanske främsta av anledningarna till detta är att man upplever att beslutsfattarna inte ser konsekvenserna av hur de beslut de fattar längst upp i maktpyramiden drabbar folket i dess botten.

Närhetsprincipen, en av grunderna för beslutsfattande inom EU, säger att beslut ska fattas så nära de som besluten berör. Men allt oftare är folket av uppfattningen att den principen inte längre gäller.

EU är alltså i stort behov av att återvinna förtroendet hos folket. Det bästa sättet vore, om man får ha en ödmjuk uppfattning i frågan, att ta vettiga beslut som inte i onödan krånglar till medborgarnas liv. Helst också att besluten inte ökar byråkratin (generellt oerhört ouppskattat) och inte kostar mer pengar, varken för EU eller för folket (ännu mer ouppskattat).

Mot bakgrund av detta är högst märkligt att EU har beslutat att befalla sina medlemsländer att införa nya, krångligare och mer byråkratiska regler för tullhanteringen, som vi skriver om i dagens tidning. Speciellt kommentaren från en företagare vi talat med blir att hanteringen skickar oss 20 år tillbaka i tiden. Att det sedan framkommer att det fanns en paragraf med i EU:s skrivning som kunde avhjälpt en stor del av problemen, men att den föll bort i den slutgiltiga behandlingen, är än mer märkligt.

Vid sidan av närhetsprincipen är rörlighet för varor en av EU:s bärande principer. Här på Åland är den redan åsidosatt på grund av – eller tack vare, vilket man nu anser passar – skatteundantaget som bland annat ger möjlighet till tax free-försäljning på Östersjön. Det har redan tidigare varit en omdebatterad fråga då många upplever undantaget som en bromskloss för handel.

Med de nya reglerna kommer den debatten att bli mer högljudd. Ju fler krångliga regler som skapas, ju fler blanketter som ska fyllas i, ju längre tid det tar att få sina varor – desto mer kommer det att grymtas om EU och dess sätt att stifta regler i pyramidtoppen utan hänsyn till hur de slår.

Det är inte bra för förtroendet, det är inte bra för organisationens framtid och det är inte bra för dess ursprungstanke.