DELA
© Nya Åland

Ett viligt språk ska användas överallt

Vårt språk förändras hela tiden. Skulle vi förflytta oss några hund ra år bakåt i tiden skulle vi kanske rentav ha svårt att förstå allt som sades.
Vårt språk är lokalt och regionalt. Det varierar beroende på samhällsklass, sammanhang och vem man pratar med.
Individens språk förändras över tid. Många byter dialekt under sin livstid, men kommer kanske tillbaka till ursprunget på gamla dar.
Språkforskaren och och programledaren Fredrik Lindström betonade i en intervju i Nya Åland (30.3) att den sista spiken i kistan för ett språk är om man försöker hålla det levande genom någon slags musealt bevarande. Han säger ”Jag tycker att åländska ungdomar i stället ska hitta på nya uttryck för att hålla dialekten levande”.

Kommande från en språkforskare med en passion för gamla dialekter är det ett mycket sunt råd. Mycket av vår inställning till språket handlar om bevarande och motstånd mot förändring när vi i stället borde sätta all kraft framåt, på att se till att vårt språk är levande, spänstigt och mångsidigt, att det inte urholkas och tunnas ut. Detta innebär förändring och nyskapande, i ständig konflikt med skrivregler och språkpurister, som naturligtvis också har sin roll att spela.
Språket ska förändras – och det ska vara rätt. När språkfel varit allmänt förekommande tillräckligt länge brukar de bli språkrätt, ofta till sorg och bedrövelse för dem som vet att grammatiken än en gång fått backa.

Det verkliga hotet mot vårt språk, svenskan, är inte att den förändras, det ska den ju göra, utan att den blir mindre heltäckande, otillräckligare och tunnare. Därför är det våra språkliga territorier vi behöver bevaka. I kontaktytan mot finskan handlar det om att den officiella svenskan förblir intakt, myndighetsorden, lagorden, ordningsorden, politikorden.
I kontaktytan mot andra världsspråk, framför allt engelskan, är det hela yrkesområden som hotar att försvinna ur svenskan, saker som inte ens fanns förr och som vi nu måste erövra till det svenska språket.

Eftersom vi inte är lika vaksamma i förhållande till engelskan som vi är gentemot finskan är det där svenskan tappar mest mark. Vi saknar it-ord, ingenjörs-ord, forsknings-ord, internationella konflikter-ord för att bara nämna några områden, och det gör att vi tänker mindre och dummare på vårt eget språk.
Detta handlar inte om detaljer, som att det fortfarande inte finns ett tillfredsställande svenskt ord för headset, utan om att hela språkområden utarmas och blir ett slags stödfunktion till finskan eller engelskan.

Alla språk man lär sig är att erövra ett nytt sätt att tänka, en kultur, en ny aspekt av mänskligheten, men för att riktigt bottna måste man ha styrkan i sitt eget språk intakt. Man måste behärska det så väl att man kan vända och vrida på det, hitta på och omskapa det och höra dess nyanser.
De gamla dialekterna, som stammar från en tid då svenskan var självklar på alla områden, innehåller en nyansrikedom och språklig glädje som man ibland kan sakna idag. Just därför känns Nyans kampanj för att adoptera åländska ord helt rätt.
Man adopterar ett ord för att använda det, för att man tycker om det, för att man kan uttrycka något med det, inte för att man behöver en ursprungsmärkning eller vill sätta sitt ord på museum.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax