Ett viktigt beslut i en kanske mindre viktig fråga
Ibland är principen det viktiga och saken mer underordnad. Det gäller i hög grad presidentens beslut om upphandlingslagen.
Att de som handlar på våra vägnar skall göra det så förmånligt som möjligt är något vi tar för givet. En bit av detta är upphandlingsreglerna, att man ber in anbud och väljer det som är förmånligast. Samtidigt inser var och en att det inte kan vara värt besväret att be in anbud från hela Europa om det skall slås ner några nya pålar i Socishamnen. Så det finns gränser.
Sakfrågan här var vilka gränser, så kallade tröskelvärden Åland skall tillämpa för upphandling, som måste riktas till hela EU, EUs högre eller Finlands lägre tröskelvärden.
EU-upphandling är bitvis både krånglig och tidsödande, så man kan förstå om lagtinget vill ha de gränserna så höga som möjligt. För upphandling under EUs tröskelvärden gäller att man ber in anbud från två eller flera tänkbara leverantörer om summan ligger under 20.000 euro. Är den högre skall det vara öppen anbudsgivning.
Det man har diskuterat är behörigheten. En majoritet i Högsta domstolen ansåg att detta handlar om konkurrens och då är det riksbehörighet.
HD har fullständigt rätt. Också i landskapsregeringens beslut om upphandlingsregler från i fjol sägs klart och tydligt att målsättningen vid upphandling är att eftersträva fri konkurrens. Alltså borde tröskelvärdena i rikslagen gälla också på Åland.
Men.
Upphandling har inte alltid setts som uttryckligen konkurrensfrämjande. En gång i världen såg man regler för upphandlingen som ett sätt att ha enhetlig praxis inom förvaltningen. Och det är åländsk behörighet.
Världens syn på saker och ting har förändrats, men lagarna ser ut som förut. Kan man då flytta över behörighet från Åland till riket utan att ändra självstyrelselagen, där uppdelningen av behörighet är reglerad nästan in i minsta detalj?
Nej säger presidenten, nej säger justitieministeriet, nej säger en minoritet av ledamöterna i HD.
Den åländska offentliga upphandlingen hade inte kollapsat om de hade sagt ja, men något av rättssäkerheten hade satts i gungning. Vad hade blivit nästa område där behörigheten blir flytande för att till sist stanna på andra sidan.
Nu vet vi att lagen gäller tills den ändras. Presidenten och justitieministeriet har fört in en självstyrelsepolitisk dimension i HDs juridiska resonemang. Samtidigt minns vi att HD för några år sedan tog strid med riksdagens grundlagsutskott om lotterilagen, som formulerades i strid med självstyrelselagen.
Att presidenten går emot HD hör inte till vanligheterna. Att HD knäpper riksdagen på näsan är heller inte något som händer varje år. Ålands ställning är stark, även om en och annan ibland vill påstå annat.
Åter till sakfrågan, tröskelvärdena. Finland har efter noggrant övervägande gått in för lägre trösklar än EU. Åland har tagit EUs trösklar. Varför?
För att slippa krångel, ja. Men finns där möjligen också en viss protektionism? Upphandling under EUs värden skall ske genom annonsering, men det sägs inte var. Annonsering hemma på Åland gynnar åländska entreprenörer, de får konkurrera med varann men slipper inblandning utifrån. Men det behöver inte alltid gynna åländska konsumenter.
Inom näringslivet talar man gärna om vikten av fri konkurrens och hur bra det är för konsumenterna. Varför skulle inte samma gälla åtminstone delar av den offentliga sektorn?
