DELA
© Nya Åland

Ett vapen i handen på en kille är farligt

Enligt debattören J P Roos, som i en insändare i Hbl gör upp räkningen med förklaringarna kring tragedin i Jokela, visar statistiken entydigt att män mellan 15 och 25 år borde förbjudas att inneha vapen.
”Risken för att en man i åldern 15-25 begår våldsamma aktioner är ungefär fem sex gånger högre än medeltalet för alla män (och över tiofaldigt för medeltalet av hela befolkningen.” (J P Roos, professor i socialpolitik vid Helsingfors universitet).

Roos
bedömer att det i Finland finns några tusen självmordsbenägna pojkar och unga män, varav cirka 120 årligen begår självmord. Det vanligaste sättet att göra det är med lättillgängliga skjutvapen. Finland, och Åland, hör till världens skjutvapentätaste länder.
De skytte- och jaktklubbar som höjt sina röster för att påpeka att de minsann är seriösa och säkra har statistiken emot sig. Det är de inte, eftersom vapnen gång på gång används till att släcka människoliv.

Naturligtvis kan man inte dra alla sportskyttar eller jägare över samma kam, men vilken kam ska man dra över? Med en förfärlig tragedi så nära bakom oss, med vetskap om hur många vapen som finns relativt lätt tillgängliga, och med vetskap om vilka som brukar använda dem, vad ska vi göra?
Frågan är ställd i all ödmjukhet av en som faktiskt inte vet.

Ett förslag är att strama upp vapenlagstiftningen betydligt, inte bara så att licensåldern höjs till 18 år, utan så att det blir både svårare och dyrare att skaffa ett vapentillstånd. Skytte- och jaktföreningar kunde åläggas en strängare kontroll och stängas så fort ett vapen används där det inte ska användas, det vill säga utanför skyttebanan eller i jaktlaget. Det skulle betyda en åtstramning och en kollektiv bestraffning av alla pojkar och män med ett vapenintresse, javisst, men vore det värt det?
I svåra frågor som denna ställs alltid individens frihet mot kollektivets intressen och trygghet, och när vi bedömer att kollektivet går före så får individen betala.

En annan väg att gå, som också J P Roos är inne på, är att arbeta med de unga männen och deras depressioner och ensamhet på ett mer aktivt sätt. De som verkligen behöver hjälp söker den inte, och måste därför bli uppsökta.
En djupare fråga är förstås varför män är så farliga, för sig själva och för andra. Varför är unga män farligast i trafiken, farligast med vapen, farligast på krogen, farligast i hemmen? Vad kan vi göra för att i högre grad motverka våldsanvändningen, vilka är de goda exemplen som kan hjälpa oss framåt?

I grund och botten är detta en mansfråga. Det är männens beteende som är problemet och därmed männen som måste gå till botten med det. Det är djupt tragiskt att den kraft, den energi och rena livsglädje som pojkar och unga män har i övermått så ofta (relativt sett) vänds i våld och destruktivitet.
Något fel måste det vara på mansrollen och på mäns förväntningar på sig själva när killar så ofta är vandrande högriskfaktorer.
Varför inte starta diskussionen där den hör hemma, inom de grupper och föreningar som är mest mansdominerade, bland pappor, söner och unga män? Säg ni vad som behöver förändras.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax