DELA
© Nya Åland

Ett spelberoende kulturliv

Det här är inte en ledare om Pafs förtroendekapital, knappt alls om spelansvar och över huvud taget inte om skuld.

Det här är en ledare över hur vi som kulturarbetare ska hantera det faktum att vi är beroende av spelpengar för att bedriva vår verksamhet.
Landskapet Ålands totala kulturbudget för innevarande år är 4 130 000 euro. 1 698 000 euro av totalsumman utgör så kallade penningautomatmedel.

Det innebär att minst 41 procent av kulturbudgeten består av Paf-pengar, men då är inte Ålands folkhögskola och Ålands musikinstitut medräknade.

Johan Karrentos film ”Att sminka en gris” sätter fokus på det faktum att kultur- och föreningsliv på Åland stöds av pengar från Paf.

”Pengar från Paf” betyder pengar som användarna av Pafs spel förlorat, förstås också pengar som spelmissbrukare blivit av med.

Med andra ord: det åländska kultur- och föreningslivet är i sin nuvarande form helt beroende av spelarnas bruk och missbruk.

I februari delades till exempel 588 300 euro ut av Paf-medel till åländsk kulturverksamhet. Protokollet finns på kulturdelegationens hemsida: hela Åland berörs. Konstföreningen, sjödagar, orgelfestival och Ålands mångkulturella förening är bara några av ett stort antal föreningar som är beroende av spel.

Det här är inte unikt för Åland. Våra grannländers spelbolag ger också pengar till allmännyttan.

Vård, omsorg och skola ska inte stödas av spelpengar, däremot nog kulturliv och föreningsliv. Paf-pengarna ska gå till den så kallade guldkanten.

Fast kultur- och föreningsliv är inte någon jävla guldkant. De är en del av ett komplett samhälle, och utan vare sig Ålands marthadistrikt eller Bild- och formskolan skulle den åländska vardagen inte vara fullständig. Karrentos film är inte minst ett bevis på hur långt ifrån guldkant kultur kan vara.

En guldkant är det lilla extra, glasyren på kakan, det som som egentligen inte behövs men som förgyller. Men ”Att sminka en gris” är inte något som förgyller utan som ifrågasätter. Kultur ifrågasätter ibland, och förgyller ibland, ibland framkallar kultur äckel och ibland njutning. Kultur ska inte ha en förväntning på att vara guldkant.

Att nästan hälften av budgetposten för landskapets kulturverksamhet stöds med Paf-pengar vittnar om en i grunden märklig kultursyn. Å ena sidan försöker Paf aktivt arbeta mot spelmissbruk, å andra sidan ges spelpengarna till kultur. Vartefter spelmissbruket minskar, vilket är strävan, minskar rimligen också det åländska kulturlivet. Så rättfärdigas ett missbruk men skapa å andra sidan ett beroende bland dem som får pengarna.

Som mottagare av kulturstöd (ja, också undertecknad är medskyldig) måste jag indirekt vara för spel, missbrukande sådant eller inte. Annars får jag inga pengar.

Om Paf lyckas med sina förebyggande verksamhet och färre missbrukar spel, får Teaterföreningen i Mariehamn och Ålands litteraturförening mindre pengar till sin verksamhet. Det sättet att bygga upp ett samhälle är i längden inte hållbart.

Endera bygger Åland upp ett kultur- och föreningsliv som står på stadiga fötter utan guldkantskrav. Ett aktivt kulturliv som förutsätter att så många som möjligt spelar bort hus och hem är synnerligen tvivelaktigt. Slutsatsen blir att kultur- och föreningsliv i högre utsträckning bör stödas av skattemedel.

Pengarna som spelen drar in går istället direkt till beroendekliniker och förebyggande verksamhet. Då blir också spelansvaret trovärdigt.

Det andra alternativet är att … ja? Finns det ens ett annat alternativ?

Landskapet Åland, liksom också övriga nordiska länder, är beroende av sina spelpengar. Inte för guldkanten, utan för att ett samhälle utan kultur är like torftigt som en spelmissbrukares vardagsrum.