DELA
© Nya Åland

Ett samhällsbygge på tvärs mot marknadslogik

Ingen människa vill väl ha det sämre än man har det idag.
Ingen vill lova sina barn en fattigare framtid, med färre valmöjligheter, mer arbete och mindre ny elektronik.
Hela vårt ekonomiska system bygger på tillväxt, på en ständigt ökande konsumtion som ska underhålla en ständigt ökande produktion. Allt kan visserligen ske smartare och resurssnålare, men mer ska det bli.
Det finns några udda tomtar (ja, i det stora sammanhanget är det några udda tomtar) som pratar om alternativ, om minskad konsumtion och att spara resurser, men det stora paradigmet, den rådande normen är ett tillväxtberoende och tillväxtgenererande ekonomiskt system.

I ett sådant system är lönsamheten i ett företag eller en verksamhet det viktiga. Framgång mäts i pengar. Detta är inget moraliskt eller moraliserande ställningstagande, bara ett faktum. Utrymmet för verksamheter som inte genererar vinst är litet, och möjligheten att mäta nytta i annat än monetära termer minimal.
Man har koll på kostnaderna förstås, men inte på vinsten, om den inte ger pengar eller tillväxt. De mjuka värdena förblir ”guldkant”, ”lyx” och ”inte kärnverksamhet”.

Jaha, säger ni. Vadå. Vad ska man göra åt det. Allt kostar. Vård. Skola. Omsorg. Mat på bordet. Kläder. Saker. Möbler. Allt blir dyrare, och när allt blir dyrare behöver man mera pengar. Och om man inte köper saker så går det dåligt för företagen och då blir vi av med jobben och skatteintäkterna.
Den typ av downshifting, förkortade arbetstider och individuella prioriteringar som är möjliga för den välbeställda medelklassen, är inte möjliga för dem som har det sämre. De har ju redan downshiftat sina inkomster, och har fullt upp att klara sig.

Å andra sidan – och detta är det mest fascinerande – är både vårt samhälle och våra privatliv en enda lång undanflykt, en smitfil undan marknadslogik och vinstmaximering.
Se bara på den mest aktuella frågan just nu; jordbrukspolitiken. Genom de stödformer vi har håller vi liv i det nordiska jordbruket, för att vi vill det. I en strikt marknadsorienterad och tillväxtstyrd ekonomi, oreglerad med nationella och andra stöd, skulle inte mycket av vårt jordbruk finnas kvar. Därtill är våra odlingsförhållanden för kyliga, våra lönenivåer för höga, våra grödor för varierade och vår markanvändning för plottrig.

Eller, för att riktigt sätta fingret på en öm punkt, vi skulle inte ha assistenter i skolor för barn som har problem. Vi skulle inte bygga Hildas hus för gravt utvecklingsstörda som aldrig kommer att bli produktiva, vinstmaximerande delar av samhället. Vi skulle inte ha en äldreomsorg för alla, utan konstatera att om det finns ett behov, en efterfrågan, så kommer marknaden att lösa problemet och erbjuda omsorg i olika prisnivåer.
Vi skulle definitivt inte stöda stora företag som Viking Line, vars ägare tar ut stora vinster ur företaget, och vi skulle inte planera ett vindkraftsstöd för att få vinstmaximerande företag att erbjuda oss grön el.

Varför gör vi det?
Kalla det naivt, men svaret är, i grunden, att vi inte litar på det ekonomiska system vi befinner oss i. Hela vårt samhällsbygge är ett sätt att minimera skadeverkningarna av det. Vi kanske inte alltid gör det smarta, men ofta gör vi det viktiga.
Är inte det en vacker sak?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax