DELA
© Nya Åland

Ett parti att tämja dem, ett parti att främja dem

I kölvattnet av den stora folkvandringen i åländsk politik just nu uppstår en intressant fråga.
Vad är ett parti? Vad betyder partibeteckningen för väljarna? Är det så komplicerat som lagtingsman Fredrik Karlström beskrev det på sin blogg 2010, eller så enkelt som näringsminister Karlström beskriver det 2013?

Är det, som partiordförande (tills vidare) för Obunden samling, Gun-Mari Lindholm beskriver det, bara personerna som är viktiga, fast hon själv varit med och utvecklat de obundna mer i riktning mot ett regelrätt parti, med en mycket detaljerad valplattform?
Eller är det, som kritikerna säger, att svika väljarna att byta parti mitt under en mandatperiod, utan att man egentligen haft några konflikter inom partiet?

Logiken i partibytet är klockren, ur de aktiva politikernas synvinkel. De har sett sig fjärmas från en partibas som från början var spretig och otymplig, mera missnöjesrörelse än parti. De har jobbat nära Moderaterna i regeringsställning, och sett samförstånd i de flesta frågor. De har också, vilket Gun-Mari Lindholm tydligt gav uttryck för i Rakt på i Åland24, upplevt att intresset från partifältet minskat och att det varit tungt och motigt att jobba inför val med att få ihop alla olika viljor.
De obundna lagtingsledamöterna tappade helt enkelt tron på det egna partiet. De ville ingå i en större gemenskap, med större samsyn i övergripande frågor, och ser helt ärligt större möjligheter att driva dem inom ett nytt gemensamt parti.

För väljarna är det naturligtvis inte lika enkelt. De röstade inte bara på person, de valde ett parti också, framom andra partier. De röstade på ett sammanhang, en historia som den obundna lagtingsgruppen nu avskriver som misslyckad och utan framtid.
Det kan mycket väl vara så, men det hade varit snyggare att göra den förändringen vid ett val, inte mitt under en mandatperiod.

Det obundna parti som blir kvar när de tyngsta namnen, den villigaste arbetskraften och det mesta av pengarna försvinner, blir inte mycket. Det blir ett återfall i en tidigare individbaserad och missnöjesorienterad gruppering som kommer att få mycket svårt att med gruppens kraft driva någon fråga, om man alls kommer så långt som till en valkampanj. Det mest sannolika är att det vi nu bevittnar är det sista sprattlet i en strandad abborre, och att Obunden samling sakta tynar bort, medan aktivisterna flyter över till andra partier.

I det nya Moderat samling, vars program kommer att vara förbluffande likt de nuvarande Moderaternas, men med lite mer tyngd mot sociala frågor, kommer de nya medlemmarna att smälta in snabbt. Det betyder inte på något sätt att övergången blir enkel. Samtliga obundna har genom flyttmanövern förlorat i trovärdighet, och kommer in i nästa val att förföljas av frågor om hur och varför. När man väcker ont blod låter det sig inte bara stillas.

Vill man fråga sig vilka privata ambitioner som ligger bakom samgåendet finns det förstås en självklar sak. Som obunden politiker var man långt från lantrådsposten, och som litet parti hade man mindre makt i förhandlingar och regering. Som medlem i ett blivande stort högerparti kan en Gun-Mari Lindholm eller en Fredrik Karlström ställa siktet mycket högre.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax