DELA
© Nya Åland

Ett nytt Åland utanför vårt fönster

”Det är år 2015 efter Kristus och hela Europa är ockuperat av främlingsfientliga krafter … Hela Europa? Ja, också den lilla ön som befolkas av envetna ålänningar, gav upp.”
Seriealbumen om den tappra galliska hjälten Asterix inledes alla med samma ord, den som parafraseras här ovan. Gallien är ockuperat av romarna, men en liten by håller envist motstånd mot det som omger dem.

Så icke ålänningarna.

I mars 2015 skrev Stephan Toivonen sin första insändare om det åländska flyktingmottagandet. Då var han okänd för de flesta på Åland. Insändaren handlade om att rätten få vara flyktingkritisk utan att kallas rasist, och uppgav statistik om våldtäkter utförda av en viss befolkningsgrupp.

I april vill Toivonen ha en folkomröstning om syriska flyktingar och i maj skickar han sitt massbrev om flyktingar till Föglö. Under försommaren fick många ålänningar samma brev i sin postlåda.

I juni meddelade Toivonen att han bildar ett nytt parti med flyktingfrågan som kärnfråga. Partiet fick namnet Åländsk demokrati.

I oktober fick Åländsk demokratis fyra kandidater sammanlagt 500 röster i lagtingsvalet, Toivonen fick 339 av dem.

Från och med november har Ålands lagting, precis som många övriga europeiska parlament, demokratisk representation av främlingsfientliga åsikter.

Då flyktingströmmen ökade och särskilt efter treåriga Alan Kurdis död som medvetandegjorde den stora massan, tog diskussionen på Åland fart. Snart visade det sig att Åland saknar behörighet i flyktingfrågan. En flyktingförläggning på Åland kan dessutom inte bli verklighet på många år, menade politiker.

Samtidigt stod det klart att de flyktingar som passerar Åland, ska just passera. De ska så snabbt som möjligt vidare till Åbo och Finland där flyktingförläggningarna finns. Diskussionen för och mot flyktingar i allmänhet och förläggningar i synnerhet, dog snabbt ut.

På Åland pågick en valrörelse mitt under en av de största flyktingkatastrofen Europa upplevt. Trots detta handlade mycket litet i valet om flyktingfrågan. Det kan säkert delvis förklaras med avsaknaden av behörighet, men också på att de flesta verkade vara överens.

Församlingar lät meddela att deras byggnader stod till förfogande, Röda korset stod redo med förnödenheter och lastbilar med kläder och hygienartiklar lastades på initiativ av privatpersoner. I samma veva grundades Hållbart initiativ ur Obunden samling för att partiledaren Bert Häggblom uttalade sig negativt om att Åland ska ta emot fler kvotflyktingar.

Bert Häggblom blev därefter valets röstkung med 593 personliga röster. 1 093 röstberättigade ålänningar, 7,6 procent av de som röstade, står på Häggbloms eller Åländsk demokratis sida.

Faktum är att också de flesta kommuner på Åland tackar nej till att ta emot flyktingar.

Å ena sidan har vi en stark rörelse bestående av privatpersoner och föreningar som vill hjälpa. Å andra sidan har vi en politisk vilja ute i kommunerna som inte vill betala för att hjälpa.

Å ena sidan fanns ingen grogrund för en främlingsfientlig debatt på Åland, å andra sidan fick de som uttalat sig mest flyktingkritiskt i valrörelsen många röster.

Precis som i övriga europeiska områden verkar det på Åland finnas ett behov av att ge politisk makt åt dem som vill använda sin makt åt att låta bli att hjälpa.

Den lilla galliska byn, Asterix hemby, är mycket gästfri. Främlingar som besöker den blir väl mottagna. Men också i den byn finns främlingsfientliga krafter. Byns gamling, Senilix, säger vid ett tillfälle så här:

– Jag har inget emot främlingar, men de här främlingarna är inte härifrån.

Det är den ambivalensen, och det problemet, åländsk flyktingpolitik handlade om före valet, och efter.

Fotnot:

Rubriken är inspirerad av Theodor Kallifatides boktitel ”Ett nytt land utanför vårt fönster”. Kallifatides emigrerade förövrigt till Sverige från Grekland på sextiotalet.