DELA
© Nya Åland

Ett nej till kärnkraft är välmotiverat men bör inte vara kategoriskt

Om en vecka röstar riksdagen om Finland skall bygga ut sin kärnkraft. Också i Sverige kan en utbyggnad bli aktuell. Protesterna är kraftiga från olika miljögrupper, och det med rätta.
Det finns en handfull kraftfulla argument som var för sig kan motivera ett nej.
På Åland är kärnkraftsmotståndet starkt och riksdagsledamot Elisabeth Nauclér har lovat att hon röstar nej. Vackert så – kärnkraftsfrågan berör i allra högsta grad också Åland.
Däremot är själva debatten om kärnkraft onödigt polariserad, ja ibland rentav fanatisk. För även om det finns fog för ett nej i dag, är det oklokt att kategoriskt utesluta alla former av kärnkraft i framtiden. Energipolitiken är en global fråga som berör alla länder och som dessutom har en viktig miljödimension. På väg mot ett samhälle utan fossila bränslen kommer behovet av el att öka, inte minst om elbilen – som det verkar – blir framtidens viktigaste transportmedel.

I en debattartikel i Svenska dagbladet från den 3 maj i år skriver åtta professorer som alla ingår i Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott om framtidens gröna kärnkraft:
”De nya reaktorerna är tänkta att utnyttja nära 100 procent av uranet från gruva jämfört med mindre än 1 procent i dagens reaktorer. Det innebär dessutom att avfallsmängderna minskar till en hundradel jämfört med dagens reaktorer och att de små avfallsmängderna bara kräver lagring i några hundra år. Av särskilt intresse är också att dessa nya reaktorer ska kunna utnyttja befintligt kärnavfall som bränsle, tillräckligt för flera hundra års drift.”
Någonstans vid horisonten skymtar alltså en lösning på ett av kärnkraftens allvarligaste problem: den 100 000-åriga slutförvaringen av uttjänt kärnbränsle.

Nu vill professorerna att Sverige satsar hårt på forskning om ny kärnkraft, men så länge den nya tekniken inte existerar är det nog bäst att avvakta med att expandera dagens kommersiella kärnkraf.. En gång i tiden var också förhoppningarna på avfallsfri fusionskraft stora, men att bygga ett fungerade fusionskraftverk har visat sig vara mycket knepigt.
Men ett nej till kommersiell kärnkraft behöver inte och skall inte innebära ett nej till vidare forskning. Eller ens till kärnkraft i framtiden.

I dagsläget kvarstår ändå flera allvarliga frågetecken kring kärnkraften. Det handlar fortfarande om slutförvaring och hälsorisker. Det handlar om uranbrytningen, som ofta sker under okontrollerade och farliga former i tredje världen. Det handlar om att kärnkraftsbolagen (åtminstone i Finland) har ett begränsat ansvar om det inträffar en olycka och att det i slutändan troligen är skattebetalarna som måste stå för fiolerna. Om nu kärnkraften är så lönsam borde energibolagen ha råd att betala för heltäckande försäkringar för eventuella olyckor och mångtusenårigt slutförvar. Annars är det frågan om en statssubvention av mer tveksamt slag.
Det handlar också om att en utbyggd kärnkraft kan försinka utvecklingen och forskningen kring förnyelsebara energikällor. Om staten direkt och indirekt subventionerar kärnkraft riskerar det att strypa satsningar på till exempel vindkraft, något som i förlängningen kan drabba Åland. I dag, då den tunga industrin ändå inte expanderar, verkar det mycket vettigare att subventionera den senare energiformen.

Och på sikt är det inte alls omöjligt att förnyelsebar energi kan stå för den absoluta majoriteten av världens energiförsörjning. I Hufvudstadsbladet måndagen den 21 juni kan man läsa om den finländska forskningen kring elektronik som med en tryckpress(!) kan tryckas på papper eller plast – till ett mycket lågt pris. Enligt professor Ronald Österbacka vid Åbo akademi kan en solcell stor som Spaniens yta täcka världens totala energibehov 2050.
Det är en vision som väcker hopp. Det ryms 18 Spanien i Sahara.

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax