DELA

Ett moraliskt ansvar fö grundläggande trygghet

Hur många klarar sig på mindre än 11.000 euro i året? Åtminstone över 13 % av ålänningarna, har Ålands statistik- och utredningsbyrå visat.
”Den åländska relativa fattigdomsgränsen beräknades till 11.024 euro per konsumtionsenhet och år.”
Så skriver Ålands statistik- och utredningsbyrå i sin rapport Ekonomisk utsatthet och social trygghet på Åland. Det är en alldeles utmärkt och mycket klargörande avspegling av Åland i dag ur ett annat perspektiv än det vi är vana med.
11.000 euro per år – och människa. 11.000 euro för en kvinna i 70-årsåldern, en änka och ensamboende. På statistikspråk heter det att det finns ett tydligt samband mellan relativ fattigdom och kön, ålder och hushållstyp.

I kategorin äldre, ensamstående kvinna ligger hela 27 % under fattigdomsstrecket. Den näst risigaste gruppen att höra till är ensamförsörjande utkomststödtagare med hemmavarande barn.
Ser ni sambandet, och ser ni orsakerna? I bägge fallen är det kvinnor var försörjningsansvar och -plikt för barnen drabbar deras ekonomi mycket hårdare än männens. Även om familjens öden var gemensamma alla de där åren när barnen växte upp, så var det han som förtjänade pengar, hans pension som blev lite högre och hon som slet i hemmet som blev utan.

Detta är nu inte feministiskt propaganda, det är statistiskt belagda fakta. De äldre kvinnorna betalar i dag priset för sin livsgärning genom en ekonomiskt otrygg ålderdom en bra bit under fattigdomsgränsen. Det är inte värdigt ett samhälle som är så välmående som Åland. Det finns en rad saker vi kunde göra för att lyfta fler åländska medborgare över den där magiska gränsen, som också den är patetisk. Tänk nu, 11.024 delat med 12, det ger 918 euro per månad. 13 % av de åländska hushållen ligger under denna nivå.
Det betyder att till exempel denna text i en dagstidning är en ouppnåelig lyx, och en tidningsprenumeration en kostnad som man inte orkar bära.

Bland de förslag Åsub listar för att få upp fler människor över fattigdomsstrecket finns en höjning av barnbidraget, särskilt den del som inte i sin tur påverkar bostadsbidraget negativt. Man föreslår en höjning av ensamförsörjartillägget samt en höjning av normerna för bostadsbidraget.
Det sistnämnda är en länge efterfrågad reform, både bland socialarbetare och bidragstagare. Dagens normer motsvarar inte alls den verkliga situationen på den åländska bostadsmarknaden och är dessutom en bidragsform som inte upplevs lika förnedrande som att tvingas söka utkomststöd, vilket många av de riktigt fattiga på Åland drar sig för att göra, åtminstone just bland de äldre kvinnorna.

Det är skäl att påpeka att vi här inte pratar om överdriven lyx, inte om att pumpa ut miljoners miljoner på eventuellt i framtiden lönsamma satsningar. Vi pratar om det mest basala skyddsnätet, det som vi i Norden med all rätt var stolta över, att vi som samhälle tar hand om våra minsta små.
Om över 13 % av alla som bor på Åland lever på mindre än 11.000 i året, då har vi inte gjort vår plikt. Vi har inte sett till att trygghetsssystemen fungerar tillräckligt bra och tillräckligt enkelt. Vi har inte brytt oss nog.
Det är mycket simpelt egentligen. Det är omoraliskt att ett så rikt samhälle med så många rika individer ska lämna så många med mindre än att de klarar sig.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax