Ett landskap, ett landskap, för en partiledare
Vem blir Centerns nya partiordförande? Och varför?
Som det ser ut i dag finns tre starka kandidater, sittande ordförande Harry Jansson, infrastrukturminister Veronica Thörnroos och röstmagneten Jörgen Pettersson. De två sistnämnda har ännu inte sagt ja, men inte heller nej, vilket i dessa sammanhang är en säker indikation på att diskussioner pågår.
När Harry Jansson blev partiordförande skedde det under lätt kuppartade förhållanden, och Veronica Thörnroos fick se sig besegrad av en Harry som knappt var torr bakom öronen inom Centern.
I lagtingsvalet gick det hyfsat för Thörnroos, strålande för Jörgen Pettersson, som knappt hunnit lämna jobbet som redaktionschef för tidningen Åland, och riktigt uselt för Harry Jansson, som inte ens kom in i lagtinget på eget mandat.
I dag är läget ett annat.
Harry Jansson har lett partiet utan större åthävor (lite blekt, tycker en del), men profilerat sig på två områden, jordbruksstöden (där Centerns kärnväljare finns) och självstyrelsepolitiken. I de debatter han deltagit i har han klarat sig bra, och han har undvikit den typ av märkliga utspel som ett tag tycktes vara hans varumärke. På höger-vänster-skalan är Harry Jansson en man i mitten, med fokus på trygghet och bidrag till jordbruket.
Veronica Thörnroos har växt in i rollen som infrastrukturminister med den äran. I den sittande regeringen är hon en av de mest stridbara och synliga. Hennes styrka är att hon är modig, får saker gjorda och klarar sig bra i debatter. Svagheten att hon när det gäller teoretiska och självstyrelsepolitiska resonemang känns lite tunn. Om hon ställer upp i ordförandevalet bör hon vara ganska säker på att vinna. Att förlora två gånger i en ordförandestrid är inte bra vare sig för självkänslan eller trovärdigheten.
Veronica Thörnroos ligger ideologiskt rätt långt högerut, kanske längre än center-väljare i allmänhet.
Jörgen Pettersson är fortfarande ett oskrivet blad. Han är bra på att hålla tal och skriva blogginlägg, men i det konkreta politiska arbetet har han inte gjort några större avtryck än, och det verkar inte vara i fotarbetet inom partiet som han har sin fokus.
Ideologiskt ligger han längst högerut av de tre, och kunde lika gärna vara moderat som centerpartist. Eller kanske hellre. En man som kan föra sig i de större sammanhangen, men hur intresserad är han egentligen av det politiska vardagsslitet på hemmaplan?
När man väljer ordförande i Centern är en fråga central. Är denna person en tänkbar lantrådskandidat, med de kvaliteter och det stöd ett lantråd bör ha? Mot Harry Jansson talar det faktum att hans folkliga stöd är så lågt, och att han faktiskt är helt oprövad i regeringssammanhang.
Mot Veronica Thörnroos att hon i så hög grad är en verkställare och praktiker, och kanske inte direkt den som man förknippar med kompromisser och lagarbete. Om Jörgen Pettersson, se ovan. Är han fisk eller fågel? Är han intresserad?
Oberoende av hur det går får man väl säga att Centern tagit ett stort kliv framåt från tidigare hemlighetsfulla valberedningsprocesser, där knappt medlemmarna själva vetat vem som tänker ställa upp. En öppen process, en öppen diskussion, flitigt deltagande i ordförandevalet.
Vad mer kan ett parti önska som säkert har ambitionen att fortsätta som ett av de samhällsbärande krafterna på Åland.
