Ett kalejdoskop av information måste tolkas till helheter
Det finns få saker i finländsk politik som är så känsliga som relationen till Ryssland, det före detta Sovjetunionen och ännu tidigare tsardömet. Inga alls faktiskt.
Under många år sköttes den utrikespolitiken bäst bakom lyckta dörrar, med mycket vodka och minimal offentlighet. Det handlade om broderskap, med en tydlig över- och underordning, och den tysta överenskommelsen att det som skulle grälas om skulle ske i det kryptiska tysta, och att journalister mest skulle syssla med att försöka tolka röksignalerna som steg upp ur respektiva möteslokaler och bastu-sittningar.
I Sovjetunionen, och senare i Ryssland, har pressfriheten alltid varit illa tåld, och yttrandefriheten föremål för de ryska oligarkernas och tsarernas växlande dagsform. Den hårt kontrollerade och tillrättalagda världsbild som presenteras är grunden för kontinuiteten i den ryska maktordningen. Vad skulle folk göra annat än ge sitt stöd till Putin, om han är den enda kraftkarl som i åratal dominerat rysk massmedia med sin berättelse om Rysslands enighet, storhet och yttre fiender?
Samtidigt har världen både utanför och inne i Ryssland förändrats i grunden genom den informationsteknologiska revolution som mobiltelefonerna innebär. Världen och världsbilderna har blivit allt mer kalejdoskopiska och splittrade, propaganda-krigen alltmer fragmenterade och ryktesspridningen allt mer intensiv.
I denna värld har redaktioner och journalister ofta den otacksamma uppgiften att försöka jaga och bekräfta eller dementera skeenden i realtid, i takt med att tipsen kommer in.
Är det ryska soldater i Luhansk? Varför är de där? På vems order? Vem kommenterar? Finns det bilder? Vad är det på bilderna? När är de tagna?
De stora mönstren, spelmakarna, gömmer sig bakom den nya världens ridå av information nästan lika lätt som de förut dolde sig bakom tystnaden. Nästan.
Den som har en djupare kunskap, en bredare insikt, kan också i babblet av relevant och irrelevant information urskilja mönster. En sådan är Hbl:s Rysslands-expert Anna-Lena Laurén, vars rapportering bjuder både på djup och hisnande mikroinsikter om precis hur förvirrat, desorganiserat och tragiskt ett krig växer fram, som ändå någonstans i bakgrunden styrs av stormaktintressen och revanschlystnad.
I en intervju i dagens Nya Åland säger Rysslands konsul Igor Demanyenko om den information han har att ge om konflikten:
”Detta är inte propaganda utan en officiell information från det ryska utrikesministeriet.”
En gång i världen hade man kanske trott på det. Nu vet man att att den enda skillande mellan propaganda och officiell information är att den senare ofta har mer eldkraft i ryggen.
Det är av de små delarna vi idag ska plocka ihop vår världsbild, också av människor som själva saknar helheter och relevant information.
Kanske kan man säga att journalistiken, det tolkande, sållande och kunskapsbaserade urvalet av information i begriplig språkdräkt, faktiskt aldrig varit viktigare.
Och Ryssland, ja Ryssland ligger fortfarande där det ligger. Närmast.
