DELA

Ett hungerspel för mjölkproducenterna

Pressmeddelandet från vd Johannes Snellman på Ålands centralandelslag andas sorg. På något annat sätt kan man inte beskriva det.
Ett företag som under de senaste åren gjort det mesta rätt, som satsat på export, som har näringsministern med sig på en storsatsning på förädling av mjölk och flera kor i landskapet, tvingas sänka mjölkpriserna till producenterna till en nivå som man vet kommer att slå väldigt hårt mot de egna andelsägarna.
Mest akut drabbas de som gjort precis som de skulle och uppmuntrades att göra, investera för framtiden i nya anläggningar och flera kor. De som har stora skulder som måste betalas, och som lagt allt i blöt för att expandera, så som alla från EU till jordbruksbyrån sagt att man ska göra, men gjort det med lite för stora kostnader eller inte riktigt tillräckligt stort.
För branschen betyder det alldeles säkert att de äldre producenterna, de som tidigare varit tveksamma till att investera, nu överväger att lägga ner.

Nu handlar det, rent konkret, om hur mjölkproducenterna på Åland ska klara kriget i Ukraina och de ekonomiska sanktionerna från och mot Ryssland, och dessutom den omställning som pågår från en överproduktion av mjölk till för höga kostnader mot en växande efterfrågan med slimmade produktionskostnader.

I åländska händer finns inte många verktyg att hjälpa situationen. Det är inte på Åland det mesta av ÅCAs produkter säljs, och problemet skulle inte lösas även om alla ålänningar bara köpte ÅCA-mjölk. (Förstås skulle det hjälpa, så man får gärna göra det lilla). Däremot har ÅCA sin bästa lönsamhet på de flytande, minst förädlade produkterna på hemmamarknaden, och lite grann tycks det så att ÅCA gett upp kampen om den lokala marknaden. Det kanske är dumt, även om exporten är det som på lång sikt ska bära vidare.

Prissänkningen nu är inte bara en följd av de ryska sanktionerna. Producentpriset på mjölk är sedan tidigare betydligt lägre på annat håll, till exempel i Sverige. Det är tufft överallt, och den enda möjliga framtid som går att se är en där åländska producenter på egna ben kan producera sådan kvalitet att kunder är beredda att betala för.

Som nödhjälp kommer inom kort ett nationellt krisstöd, som ger producenterna någon cent per liter mjölk, men det är ett plåster med begränsad hållbarhet. Inom några månader är pengarna slut, och då måste de mjölkproducenter som vill vara kvar vara beredda på ännu tuffare tider.
Även om landskapsregeringens möjligheter att stöda producenterna är begränsade inom ramen för det omdebatterade landsbygdsutvecklingsprogrammet, så måste naturligtvis frågan diskuteras.

I princip är det fullkomligt självklart att samhällsmedel bara ska ges till att stöda sådant som går att få hållbart på egna ben, och som är konkurrenskraftigt. I praktiken är det en avvägning som måste göras: vad är arbetsplatserna värda, vad är ett kulturlandskap värt, vad är en inhemskt matproduktion värd. Och vart ska vi göra av sorgen om ljusen slocknar på landsbygden och det bara finsk tysk mjölk i butiken?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax