DELA
© Nya Åland

Ett hierarkiskt system fungerar bara som hierarki

Att vara den som bestämmer är inte lätt, vare sig som tjänsteman eller politiker. För att systemet alls ska fungera gäller det att hålla noga ordning på vem det är som ska bestämma vad.
Det är en svår nöt att knäcka, detta med arbets- och ansvarsfördelning mellan politiskt tillsatta bestämmare och tjänstemän.
Se bara på Ålands hälso- och sjukvård.
Där har man suttit i ÅHS styrelse i åratal, och bestämt om fel saker, och ingen har reagerat. Hade inte styrelsen tagit i och bestämt lite för generöst om förvaltningschefens lön så skulle de sitta där ännu och bestämma fel. Nu har man plötsligt insett att det inte är styrelsen som ska sätta högsta chefens lön, utan landskapsregeringen. Man får bara hoppas det blir billigare så.

Skämt åsido.
Vi har det system vi har. Det bygger på att det finns politiker som är ansvariga inför folket och lagen och tjänstemän som är ansvariga inför politiker och lagen. Politiker ska verkställa folkets vilja, i den maktkonstellation som för tillfället regerar, och tjänstemännen ska verkställa politiken.
Allt inom lagens ramar naturligtvis.

Det sätter tjänstemän i en besvärlig sits, där de naturligtvis har satt sig själva. Man kan vara en aldrig så kompetent och kunnig tjänsteman eller -kvinna, och ändå få en minister som, för att uttrycka det snällt, inte har alla getter i hagen.
En minister kan vilja driva en politik som går helt på tvärs mot den riktning man jobbat för under de fyra senaste åren. Det kan vara en politik man som privatperson avskyr. Ändå har man som uppgift och ansvar att utveckla och bereda denna politikers idéer på bästa sätt.

Man kan hamna i Björn-Olof Ehrnströms stol, och bli sinnebilden för höga chefslöner. Ändå har ju inte han gjort något fult, annat än förhandlat om sin lön med den han alltid förhandlat med, sin styrelseordförande. Han har sett till sina intressen, vilket var och en arbetstagare har rätt till.
Man kan kanske säga att beredningen i ärendet varit bristfällig eftersom lagen inte följts, men politiskt är ansvaret styrelsens, den ansvariga ministerns och landskapsregeringens.

Trots att det inte alls handlar om samma sak sitter Ehrnström, liksom tidigare Olof Erland och Elisabeth Nauclér i det besvärliga gränssnittet mellan politik och förvaltning, precis där allt spetsar till sig. Som vanlig tjänsteman har man sin främsta lojalitet mot jobbet, att helt enkelt för det allmänna bästa göra det så bra som möjligt.
För ledande tjänstemän blir det något mer komplicerat, eftersom det helt enkelt inte är vare sig rimligt eller praktiskt möjligt med en förtroendekonflikt mellan de högsta tjänstemännen och ministrarna.
Hur en ledande tjänsteman än bär sig åt ligger det yttersta ansvaret hos de politiker som tillsatts av folket och väljs bort av folket, och där måste det förbli, och för att bära det ansvaret måste man ha reella möjligheter att driva den politik man blivit invald att driva.

För att systemet ska fungera måste det finnas tydliga regler för relationen mellan politiker och tjänstemän. Utan det regelverket finns allt för stort utrymme för godtycke. Det måste vara fullkomligt klart vem som svarar mot vem. Man kan rentav säga att det är ett system som inte fungerar om inte hierarkin upprätthålls, hur impopulärt det än på senare tid blivit med sådana strukturer.
Det kan vara värt att hålla i minnet att det inte är en trevlighetstävling det handlar om, utan en maktdelningsprincip som bygger på att var och en sköter sin bit och respekterar hackordningen. Och att allt naturligtvis flyter både bättre och effektivare om de som ska leda besitter åtminstone lite social kompetens och ledaregenskaper.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax