Ett bättre resultat av kompromisser till slutet
På tisdagen satte landskapsregeringen punkt för en lång, stundvis inflammerad och mycket komplicerad process, när man slog fast landskapets program för landsbygdsutveckling för de kommande sju åren.
Det finns de som säger att det är en katastrof, en okunnig skrivbordsprodukt och slutet för åländskt jordbruk.
Andra tycker att programmet är mycket bra, att det är väl sammanhållet från intention till genomförande, och att det i rena pengar till jordbruket på alla punkter är bättre än på rikssidan.
Från det första förslaget, som utarbetades utgående från de ramar som sattes i landskapsregeringens omställningsbudget till tisdagens slutgiltiga bud, har mycket gjorts om. Ramen har höjts med 3,5 miljon, justeringar har gjorts av detaljer i programmet, remissrundor, debatter, insändarstormar och bondetåg har böljat mot Självstyrelseborgens murar.
Bland alla de ändringsförslag och protester som kommit in har en del byggt på ren okunskap eller missförstånd, en del varit politisk agitation och en del konstruktiva förslag som avsevärt bidragit till en förbättring av programmet.
Det finns två saker som genomsyrat processen. Den ena är behovet att spara pengar i landskapet, genom nedskärningar på alla områden, även jordbruket. Den andra är den uppriktiga viljan hos tjänstemän, näringsminister och regering att faktiskt göra det bästa möjliga av det hela.
Skratta nu inte högt, ni som inte tror på det här, men för en ledarskribent som samtalat med de flesta inblandade står detta tydligt. Man ville det åländska jordbruket väl, och har jobbat hårt för att förverkliga de två utgångspunkterna.
Riktlinjen från början, det var att för minsta möjliga pengar skapa mesta möjliga utveckling, medan man tar kål på så få gårdar som möjligt. Ungefär. Eftersom landskapsregeringens uppdrag och EUs direktiv inte handlar om att trygga statuts quo, utan att söka förändring, så är mycket inte som det alltid varit, och det är faktiskt en bra sak.
Ålands producentförbund har till vissa delar stått för bra och konstruktiva synpunkter, och till viss del bidragit till att politisera producentförbundets roll och skapa en klyfta av misstro och agg som man bara i sista sekunden något lyckades lappa ihop. Den rollen kanske man ska fundera på i framtiden, eftersom det ändå inte i relationen mellan producentförbundet och landskapet handlar om att vinna ett krig utan utveckla ett samarbete.
Dagens guldstjärna, den går utan tvekan till byråchefen på jordbruksbyrån, Sölve Högman, som genom hela processen förhållit sig saklig, konstruktiv och kreativ med att hitta nya lösningar. Det är en sak att vara jordbrukare och självklart (och helt legitimt) stå sig själv närmast, och en helt annan att försöka hitta framkomliga, tillåtna och smarta lösningar på mycket komplicerade system.
Hatten av för Sölge!
En lätt bugning också till landskapsregeringen och näringsminister Karlström, som både lyssnade och kompromissade från det ursprungliga förslaget. Alldeles för mycket i politiken handlar om prestige och att inte visa strupen genom att backa. Den här gången var processen öppen till slutet, och därav blev resultatet bättre.
När avbytarfrågan nu kommer upp för lösning är det rimligt att man också där hittar en bättre lösning än den som nu ligger. Det är relativt sett lite pengar som behöver sättas till för att djurhållningen på Åland ska fungera, och gör man inte det är många av de andra satsningarna pengar i havet.
