DELA
© Nya Åland

Ett Åland också för de ironiska och elaka

Ska man frisera ålandsbilden så att den är för evigt snäll och gullig? Kanske det, tyckte lantrådet och drog in utställningskatalogen för Ålandsutställningen på nationalmuseet. Tack och lov tänkte han om.
Ja, det blir ju för tokigt om man jämför ålänningarna med en sekt som går omkring och frälser folk och lovar guld och gröna skogar och en alldeles egen identitet om man bara lovar att ta avstånd från det där andra språket.
Hu, så hemskt. Om man tar det på blodigaste allvar.
Det gjorde lantrådet Roger Nordlund, och drog in utställningskatalogen för Ålandsutställningen på Finlands nationalmuseum i en vecka. Han gillade inte Fred Forsells krönika med ovannämnda raljerande text, och han gillade inte fästingarna som glatt marscherade över ett helt uppslag i katalogen.

”Den står inte i linje med den bild av Åland vi försöker föra fram.” sade lantrådet till Nya Åland. Jaha. Då undrar man om lantrådet alls bekantat sig med utställningen eller de övriga texterna i katalogen. Hela syftet med den är ju att visa upp ett Åland som kan raljera med sig själv, som har distans och som rentav bjuder på åsiktsmångfald och fritt spelrum.
Lantrådet menar att landskapsregeringen som beställare har rätt att ha synpunkter på slutresultatet. Nåjo. Men det kan väl ändå inte vara så uselt ställt med förtroendet för tjänstemännen, för museibyrån och nationalmuseum att varje del av varje uppdrag måste granskas och censureras av den högsta politiska ledningen i landskapet?

Desto fånigare blir diskussionen och försöket att stoppa katalogen eftersom den är en ren fullträff, smart, rolig och snygg och framför allt ironisk på ett sätt som absolut inte går att missförstå.
Det är ett misstag att räddhågset värna om den där romantiska bilden av Åland som ett evigt Saltkråkan, en femtiotalsidyll befolkad av idel snälla människor. För det första är den bilden inte sann, för det andra är den inte relevant och för det tredje så är det ingen som förväntar sig bara gulligull.

Om man någonstans kan vänta sig att det går hem med en drastisk form av självironi så är det i Finland, där finnarna gjort det till en skön konst att framställa sig själva som skogsvilda försupna bestar med bakvänd och våldsam humor. Fred Forssells text om frälsningen som väntar på Åland är närapå genialisk i den genren, faktiskt.
Frågan är alltså – hur tänkte lantrådet och de andra politiker som ville stoppa katalogen? Varför? Vad var man rädda för? Att fjantarna på Finskhetsförbundet skulle få tag på katalogen och använda den i sina egna snöda syften? Det hade ju varit en ren välsignelse när man har en så stilig och rolig produkt att komma med.

Den åländska identitet Fred Forsell så framgångsrikt raljerar med existerar förvisso, men den är lika vag och skiftande som alla andra gruppidentiteter. För att alls existera är den en grov generalisering, och det är just i förmågan att erkänna detta faktum som ett samhälles demokratiska mognad mäts.
En välvillig tolkning är att lantrådet och landskapsregeringen bestod provet, men med betänklig darr på ribban.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax