Etanol är en återvändsgränd
Sedan årsskiftet har vi 10 procent etanol i den vanliga 95-oktaniga bensinen. Frågan är bara: varför?
I åratal har debatten om etanolens vara eller icke vara rasat i Sverige. Till en början ledde förespråkarna stort, det bildades ”bilföreningar” som propagerade för etanol (och för att man skulle cykla i stället för att köra bil), och regeringen lyssnade storögt.
Det blev skattesubventioner på E85-bränsle (85 procent etanol, 15 procent bensin), miljöbilspremier och köpboom av ”flexifuelbilar”. Sedan vände det.
FN varnade världen för att en ökad etanolproduktion kunde höja priserna på basmat, vilket främst drabbar de fattigaste konsumenterna. En rad professorer sammanställde dessutom rapporter som påpekade att etanolens miljönytta starkt kan ifrågasättas. Många varningar kom också om att sockerrörsodlingarna i Brasilien indirekt bidrog till skövling av regnskogen (de utökade odlingarna ”tryckte” in andra jordbruksområden i regnskogen).
Plötsligt var det fritt fall på E85-bilarna i Sverige, folk fick dåligt samvete när de tankade etanol i bilarna de nyss blivit uppmanade av regering och riksdag att köpa och allt fler började i stället att titta på alternativ, främst dieselbilar.
Och då är vi framme vid EU:s beslut att lågiblanda ytterligare fem procent etanol i all 95-oktanig bensin, den som de allra flesta kör på.
2009 tog EU beslutet att 10 procent av av allt bränsle i transportsektorn i respektive medlemsland ska vara biobränsle senast 2020. Och etanolen återuppstod som favoritbränsle för politikerna. E5 blev raskt E10.
Att en stor del av bilparkerna i Europa inte klarar det nya bränslet, och i stället tvingas tanka mer miljöskadligt bränsle med högre oktantal, det struntade man i. Att ingen säkert vet hur den ökade mängden etanol över tid påverkar motorer som tillverkats för att drivas med bensin, det blundade man för.
Visserligen uppmanades medlemsstaterna att upprätta certifikat för bra tillverkning av etanolen, men man gjorde det inte till ett direktiv som man gjorde med målet om 10 procents biobränsle.
När det sedan avslöjades att etanolen som blandades i bensinen i många länder var europeisk vinetanol blev det än mer sorglustigt. Vinetanolen kräver ofta mer energi (läs; fossila bränslen) för att framställa en liter bränsle än bensin.
Att EU, och därigenom medlemsländerna, tagit beslut om lågiblandning av etanol i ”vanlig” bensin på så vaga, och i vissa fall rent korkade, grunder är ett hån. Ett hån mot både miljörörelsen som jobbar för en verkligt hållbar planet, och mot bilägarna. I stället för att äventyra bilar i 27 medlemsländer (vem ska stå för kostnaderna om det visar sig att bilarna inte klarar soppan?) borde man gjort massiva insatser i bränsleforskningen.
Etanol är en återvändsgränd. Tillverkningsprocessen ger fler frågetecken än utropstecken, miljönyttan är kraftigt ifrågasatt och dessutom gör förbränner vi mer bränsle med etanol än med den förhatliga bensinen.
Så vad ska vi satsa på i stället? Biogas är det allra bästa som finns just nu. problemet är att den finns i så liten utsträckning och den kräver stora tankar i bilarna. El kommer starkt, men bilarna är fortfarande svindyra att köpa.
Svaret just i dag är att moderna, små dieselmotorer är det bästa miljövalet. De nya motorerna är dessutom, i alla fall de allra flesta, redan byggda för att klara biodieseln RME som i dag blandas i ”vanlig” diesel till sju procent. Kan man dessutom, vilket kommer att göras inom bara något år, kombinera en liten dieselmotor med en elmotor får man en bil som drar väldigt lite bränsle, men fungerar precis som vi är vana att en bil ska fungera. Förutom att vi slipper tanka så ofta.
Den stora fördelen med dieselhybriden är just detta: det är en vanlig bil. Det gör att motståndet mot förändringen, som vi människor ständigt fastnar på, blir mycket litet.
Frågan är bara varför EU inte inser det, och vänder ut ur återvändsgränden.
