DELA

En vidgad mansroll behövs för mjuka män och passiva pappor

Vad hände med männen medan feminismen pågick? Blev de så skrämda att de glömde att vidga begreppet manlighet?
Den feministiska vågen över Svenskfinland och Sverige under 1970-talet håller som bäst på att dokumenteras i litterär form. Pia Ingström gav för några veckor sedan ut boken Den flygande feministen och i DN förra veckan skrev Thomas Lerner om velourmännen och en nyutkommen doktorsavhandling om papporna som blev mjuka.
Den nordiska feministrörelsen är vid det här laget ganska väl kartlagd, Ingström lade den sista pusselbiten då hon sammanfattade den finlandssvenska vågen. I kölvattnet kommer frågan vad männen gjorde. Hur hanterade männen kvinnorna som brände sina behån, lämnade hemmet och stod på barrikaderna?

Det här
var bara ett par årtionden efter krigsslutet, en stor del av männen som växte upp hade pappor som på något sätt tagit del av kriget i realtid. Samtidigt pågick en intensiv hemmafruperiod. Mammorna stod hemma och stekte köttbullar, papporna kom hem från jobbet och läste tidningen. Inte konstigt att döttrarna reagerade, men vad blev effekten för sönerna som lärt sig att manlighet bestod av passivitet så fort de kom hem? Vad gjorde de då deras fruar aldrig betedde sig som sina mammor?
Mitt svar på den frågan är att de inte gjorde så mycket alls. Männen flyttade inte in i hemmen i lika snabb takt som kvinnorna flyttade ut ur dem. Det är först nu som synliga resultat kan noteras, även om de synliga resultaten är ynkliga. I Social- och hälsoministeriets skrift ”Jämställdhet i Finland som mål” skriver man att pappor i Finland utnyttjar sin rätt till familjeledighet lite i förhållande till pappor i de övriga nordiska länderna.

Att vara
man och pappa är inte samma sak, men rollerna borde gå att förena utan att pappan mister sin manlighet. Det vanligt anförda argumentet om att pappan måste arbeta och mamman sköta barnen för att familjens ekonomi skall gå ihop har Fpa punkterat i en nyligen genomförd undersökning. Först då pappans lön är dubbelt högre än mammans blir en pappa som stannar hemma och sköter barn ekonomiskt olönsam.
I dag är det mansrollen som är trång. Kvinnor har sedan suffragetterna på 1800-talet kämpat för större utrymme i det offentliga rummet och sakta men säkert går jämställdheten framåt. Männen har inte gjort mycket för att vidga begreppet manlighet, fortfarande kan upprörda stämmor höjas över att det inte finns resurser för misshandlade män i lika hög grad som det finns resurser för misshandlade kvinnor. De basstämmor som höjer den rösten borde ta ett steg tillbaka. Ingen annan än kvinnorna har kämpat för att kvinnorna fått mer utrymme. Det är männens sak att vidga sitt. Organisera ihop ett manshem om det är viktigt.

För några
år sedan tog sex procent av papporna i Finland ut föräldraledigheten. Här tror jag att de mansgrupper som flera politiska partier på Åland föredömligt startat den senaste tiden kan påverka, bara de tar chansen.
Deltagarna i de mansgrupper som startades i feminismens skugga för trettio år sedan for på läger tillsammans. De satt nakna på klippor och diskuterade föräldraskap och mansroll. Mansgrupperna i dag besöker brandkåren. Skillnaden på aktiviteter är milsvid. Då man på 70-talet satsade på aktiviteter som trängde sig in i kvinnornas sfär, satsar mansgrupperna i dag på att förstärka sin manlighet.

Män
behöver knappast göra fler saker tillsammans. Vad de däremot borde göra oftare är att prata om sina känslor med varandra. Lika dumt är det då kvinnogrupper sitter i en ring och pratar. Det är kvinnorna som borde besöka brandstationerna och klättra i äventyrsbanor. Gruppstödet borde användas för att ge individerna mod att överskrida könskonstruktionerna, inte för att bekräfta dem.

KARIN ERLANDSSON

karin.erlandsson@nyan.ax