En vänskapsmatch som är och gör förändring
Är detta det goda samhället? IFK Mariehamn och DUV (De utvecklingsstördas väl) som spelar sin sjunde årliga vänskapsmatch under klang och jubel, för en rejäl publik, med bägge lokaltidningarna på plats, bildspel på nätet och elitspelare som bjuder på sig själv och gör det med kärlek.
Absolut.
En tillställning som i värsta fall kunde urarta till en sorts underförstådd lyteskomik är fylld med värme och ömsesidig uppskattning, och ses av alla som medverkar och alla som ser på som en god sak, som ett inklusivt och bra sätt att visa respekt för olika förutsättningar och förmågor.
Det är väldigt intressant. Inte bara detta specifika arrangemang som redan hunnit bli en uppskattad tradition, utan vad det säger om våra värderingar och vår samhällssyn att vi så unisont bedömer det som gott.
Det är inte alls länge sedan som människor med olika typer av utvecklingshämningar var skamfyllda hemligheter, farliga att ha i grannskapet, personer som låstes in och glömdes bort.
Det är inte alls långt borta som det fortfarande är så.
I vårt samhälle har under de senaste 50 åren en enorm förändring inträffat i synen på människor med olika handikapp, och vi är i förbluffande rask takt på väg mot en allt större integration, på arbetsmarknaden, i skolorna, på fritiden.
Idag är det allt vanligare att man ser på utvecklingshämmade i samhället som ett slags hjältar som man applåderar för att de trots risiga odds tar sig fram och tar plats i samhället. Man vet att de inte är ett hot i den ”vanliga” världen, och man vill att det ska gå bra för dem.
Se bara på personer som Perka Söderlund och Keegan Mattsson, mariehamnsprofiler som möts av applådåskor och som folk gärna känner, inte bara för att de är trevliga att prata med, utan för att de får folk att känna sig som goda människor.
Att vara fördomsfri och orädd är fint. Det är politiskt korrekt. Det känns rätt.
Det betyder naturligtvis inte att alla problem är lösta och att allt är frid och fröjd med utvecklingshämmades rättigheter och plats i samhället. Så är det inte.
Men om man för en gångs skull på en ledarsida ska lyfta fram något som blivit bättre, mycket bättre, så är det just detta. För varje positiv handling förändras världen lite grann.
Det finns en stark övertygelse, som det råder närapå konsensus kring, att ett bra samhälle tar hand om alla sina människor, inte bara de som är starka och duktiga på samma sätt.
Det finns en vilja att synas och profilera sig i sammanhang som vänskapsmatchen mellan DUV och IFK, inte bara för att vara snäll, utan för att det ger goodwill och positiv uppmärksamhet.
Detta kan låta cyniskt, förlåt i så fall, men om det blivit en fungerande marknadsföringsgrej att spela vänskapsmatcher med DUV, då har man ändå kommit oändligt långt från den tid då ett gruppboende inte kunde placeras på en viss adress för att värdet på grannfastigheterna kunde sjunka.
Man kunde gå så långt som att säga att vi uppenbarligen lärt oss att bli bättre människor, och det vore alldeles sant.
Tack för det, alla ni som inte är som alla andra.
