DELA

En talman som man inte alls behöver visa artighet

I måndags valdes Sverigedemokraten Björn Söder till andra vice talman i Sverige riksdag.
En cirkel är sluten.
Ingen kan längre hävda att rasisterna inte släpps in i finrummen, att de marginaliseras i politiken eller att de inte tas på allvar. En man som jämställer tidelag och pedofili med homosexualitet, som vägrar äta annat än ”svensk” mat, som öppet tillstår sitt förakt för andra folkgrupper och som är islamofob innehar nu en en av de högsta politiska posterna i Sverige.
Inte ens Sverigedemokraterna kan längre säga att just de är diskriminerade på grund av sina åsikter. Det är kanske det enda positiva i det hela, att Sverigedemokraternas resa från marginaliserade underdogs nu krönts med framgång, och att framgångens pris alltid är att de man lovat saker också vill att man ska leverera.

I Finland drog vi efter det senaste valet djupa andetag av skam för att Sannfinländarna och Timo Soini så starkt marscherade framåt med sin till främlingsfientlighet maskerade loser-socialism med inslag av högerextremism. (Nej, den beskrivningen är inget misstag).
I eftervalsanalyserna har alla experter (inklusive denna ledarsida) pekat på behovet av att lyssna till Sverigedemokraternas väljare, som ju inte alla kan vara rasister och hatare, även om de till exempel är skeptiska till svensk invandringspolitik.

Ok. Det ska man göra. Kunskap är bra. Alternativ är bra. Att lyssna är bra, om man sen kan dra slutsatser av det man hör, eller fortsätta lyssnandet i någon form av dialog. Det kanske till exempel de finländska socialdemokraterna ska göra med Sannfinländarnas väljare, de förlorade sossarna.
Med Björn Söder behöver man dock inte prata. Man behöver inte höra ett ord mer av det han säger för att förstå honom, denna rent bibliskt utsprungna ros ur nazismens och fascismens stam. Han är, liksom Sverigedemokraternas ledarskikt, en driven politiker med en rasistisk och högerextrem agenda, och inget valresultat i världen, inga dåliga bortförklaringar i universum, och inga hänvisningar till partilinjen kan tvätta honom ren från det.

Genom att driva en populistisk och smutsig kampanj lyckades Sverigedemokraterna spela på rädslor och åsikter som finns i alla samhällen och i alla tider, men som faktiskt inte hör hemma i en demokrati, utan i en totalitär diktatur där själva grunden är exklusivitet, extrem nationalism och förakt för andra människor.
Så, hur ska andra politiker, kommentatorer och företrädare för andra länder reagera när de konfronteras med Björn Söder i rollen som riksdagsman.

Två exempel från måndagens votering: Moderata riksdagskvinna Sofia Arkelsten, som demonstrativt rev sönder sin valsedel. Och vänsterpartistiska Rossana Dinamarca, med sin svarta t-skjorta med texten ”sd=rasister”.

I Finland har vi under de senaste åren fått vänja oss vid Sannfinländarnas påhopp på allt och alla och särskilt den finlandssvenska minoriteten i landet. Hade det gynnat oss, finlandssvenskar och ålänningar, att sitta tysta och ta emot, av artighet mot dem som röstade för Sannfinländarna?
Nej.

Nu sitter han där, Björn Söder, men ingen ska behöva vara artig och respektfull mot honom. Han är inte upphöjd till ett ämbete. Han drar ner det i smutsen.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax